Enhet är inte detsamma som enighet

Predikan på 14 söndagen efter trefaldighet, årg. 1 - "Enheten i Kristus", 2012-09-09
Hes 37:15-22
Ef 4:1-6
Joh 17:9-11


Jesus ber för oss, för sina lärjungar, för kyrkan, för mig, för dig, för oss. Skönt, att veta att självaste Jesus ber för
oss.
Och han ber om enhet oss emellan, liksom han och Fadern är ett. Vad är det för enhet han ber för egentligen?

Om du tänker slumra till under min predikan så ska du nu få rubriken jag har satt, så har du förhoppningsvis fått med dig någonting härifrån att gå och fundera på:

Enhet är inte det samma som enighet

Jesus ska snart dö. Det vet han om. Han har just hållit ett långt avskedstal för att förbereda lärjungarna och kanske sig själv på det som ska ske, att de nu ska leva utan honom. Ett tal som sträcker sig över tre kapitel och som han nu avslutar med en bön. Han ber för sina lärjungar, för oss, för vår enhet ”så att de blir ett, liksom vi är ett” ber han till sin Gud Fader.

Det här med enhet alltså…
Vad är det egentligen för enhet han ber för bland oss? Hur ska vi bli ett liksom Jesus och Fadern är ett? de är ju verkligen ett till sitt väsen. Hur ska vi kunna manifestera en sådan total enhet ibland oss? Vi som inte alltid känner varandra.

”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader…” ekar Paulus ord nästan som ett mantra. En av de första bekännelserna vi har nedskrivna, och det här med "en är tron" syftar nog på den allra tidigaste av kyrkans bekännelser som hör tätt samman med dopet: "Jesus är Herre". De tre orden. Så enkelt, de flesta av oss kan nog skriva under på det, men vad vi menar med detta att "Jesus är Herre" skiljer sig nog inte bara från församling till församling utan också från kristen till kristen.

Ändå är vi ett, ändå hör vi tätt samman - samma ande, samma hopp, samma dop.

En sak har jag kommit fram till: Enhet är inte det samma som enighet!
Det är en viktig skillnad mellan dessa två ord, men ofta förvirrar vi oss och tänker att vi måste nå enighet för att nå enhet. Men kyrkan är inte enig, har aldrig varit enig och kommer aldrig bli enig, men vi kommer aldrig upphöra att vara en enhet.

Enighet är något man uppnår, enhet är något som bara är.

En enhet är en grupp, en sammansättning av olikheter, något som består av flera men som på ett naturligt sätt bildar något som kan klassas som ”ett”, därför att de helt enkelt hör ihop.
En familj är kanske det tydligaste exemplet på en sådan enhet. Det är en grupp människor som på ett särskilt sätt hör ihop, men det är inte p.g.a. enighet, o nej, i en familj kan åsikter fara och flyga all världens väg över köksbordet. Det är inte heller säkert att man alltid tycker om varandra, men enheten är ändå kvar, ofrånkomligen hör man liksom ihop, kanske är det just därför man kan våga bråka ibland och låta åsikterna flyga omkring över köksbordet, man kan oftast i alla fall vara trygg med att enheten består, för den går djupare än så.

Vad är det då för enhet vi består av, vi lärjungar till Kristus?

För vi är just det: en enhet i Kristus, ett folk,
-men inte etniskt för vi kommer från olika länder och till olika länder,
-inte heller kulturellt för vi bärs av olika kulturer, inte bara olika kristna sammanhang utan bara i den här kyrkan,
-inte ens religiöst för vi har bara i den här kyrkan olika religiösa uttryck,
-men andligt.
Vi är de döptas gemenskap, förenade av att ha fått en och samma ande, en och samma kallelse. Vi lever i världen och liksom ringarna bildades och skapade en rörelse på vattnet den dagen vi döptes, så bildar också vi en rörelse i livet, i världen – Jesus Kristus i centrum, vi ringarna.

Vi är inlemmade i ett och samma hopp: att livet är starkare än döden och vi är kallade att med vårt liv predika detta hopp i världen – och på så sätt förhärliga Jesus Kristus. Och enligt honom själv gör vi det redan: ”jag har förhärligats genom dem” säger han ju i bönen. Så vi behöver inte ens hålla på och kämpa för att förverkliga det, vi är redan bärare av Kristus. Våga lita på att du bär det gudomliga

Vi ska inte sträva efter enighet. Att vara kyrka är inte att stå upp och sitta ner vid samma tillfälle i gudstjänsten, det är inte att tycka på samma sätt i teologiska spörsmål, det är inte att uppfatta nattvardens mysterium på samma sätt.

Men det är att dela liv, att höra ihop, oavsett hur många åsiktsyttringar som flyger kring vårt andliga köksbord, oavsett om vi för stunden tycker om varandra eller inte, oavsett om vi bärs av en stark tro eller tvivlar stort. Vi hör ihop på djupet, djupare än åsikter och känslor, vi hör ihop med Kristus själv.

Och vi är i världen, för världen, inte enbart för oss själva, eller enbart för vår egen lilla enhet, utan för världen, för att denne Kristus som förenar oss ska förhärligas genom oss – ”så att världen ska ha liv”.

Så vad ska vi som kyrka då göra för att bevara denna enhet?
Tja, egentligen ingenting. Den finns ju redan där, vi kanske helt enkelt inte ska förneka den, men inte heller tro att vi måste vara eniga eller enhetliga.
Vi är en skara mångfacetterade liv, som hänger ihop i grunden – I Jesus Kristus, livet självt. Och vi är ingen klubb för inbördes beundran.
Vi lever i världen, för världen.

Så låt oss nu med våra bröder och systrar världen över stämma in i kyrkans trosbekännelse…

Kristendomen är ingen "sköt-dig-själv-och-skit-i-andra"-religion

Predikan på 11 söndagen efter trefaldighet, årg. 1 - "Tro och liv", 2012-08-19
Rom 3:21-28
Luk 18:9-14

Jag kan inte hjälpa att känna för den där farisén i Jesus berättelse. Han får föreställa någon slags ”bad guy”. Och vi är så skolade i att redan från början se på farisén med kritiska ögon och på tullindrivaren med omsorg. Men om vi ska förstå den här texten måste vi sätta oss in i hur de första åhörarna såg på de här två figurerna – vi ser upp till farisén, han är en förebild. Och tullindrivaren är någon som bryter ner samhället.

Och jag tycker lite synd om farisén som får sluta som ”bad guy”. Här går han dag ut och dag in och kämpar för att få ihop det – livet och tron, vardagen, Guds bud, livet som god jude, god människa. Han ger verkligen sitt allt, lägger ner hela sin själ: Han håller sin fasta två dagar i veckan, han ger tionde – 10% av allt han tjänar läggs i tempelkistan, men inte nog med det. Han ger också tionde av allt han köper. Det ska ju säljaren själv se till att lägga, men för att vara på den säkra sidan så lägger farisén även denna summa (när han handlar för 10 denarer lägger han dessutom en denar i tempelkistan). Allt för att göra allt för att templet får in de pengar som behövs för att bistå de fattiga med vad som behövs.

Och nu står han här i templet och är tacksam, riktar sin tacksamhet till Gud. Här står han och tackar Gud för allt det goda han gör. Han tillskriver Gud alla sina goda gärningar. ”Tack, Gud att du har gjort mig till den jag är. Tack Gud, att jag gör allt detta!”

Och han lägger märke till tullindrivaren längst bak i templet – svikaren: juden som går romarnas ärende genom att ta upp skatt till Rom av alla som vill in i den heliga staden. Tullindrivaren som har mage att ta ut pengar av sitt eget folk när de vill komma till Jerusalem för att be och fira sina högtider. Tullindrivaren – tjuven som, som de flesta tullindrivare, förmodligen tar ut lite extra av varje person som vill in och lägger i sin egen ficka eftersom Rom inte betalade ut några direkt höga löner.

Och farisén ser denna tullindrivare, och han känner tacksamhet. Tacksamhet över att han inte har hamnat där, över att han inte står på samhällets botten, över att han har getts det liv som han nu har, där han kan fokusera på sina goda gärningar, och inte på att stjäla för att få råd med brödfödan. Han känner tacksamhet!

Är det så fel?
Är det så fel att göra allt man kan för att vara en god människa?
Är det så fruktansvärt fel att kämpa för att göra rätt?
Är det så himla fel att man vill vara god?
Och är det så fruktansvärt fel att känna tacksamhet?

Min tro får mig att vilja vara god.
Min tro får mig att vilja handla ekologiskt.
Min tro får mig att skänka pengar till välgörenhet och ha fadderbarn i Mali.
Är det så himla fel?
Är det så himla fel att sträva efter att följa Guds bud? Är det så himla fel att försöka vara en god kristen? Är det så himla fel att kämpa och kämpa för att blidka Gud?
Och är det så fel att jag känner tacksamhet över mitt liv?

Varje dag möter jag människor som på olika sätt har hamnat snett i livet – missbruk, utanförskap, våld, kriminalitet… Och jag känner ofta tacksamhet över att mitt liv inte har blivit så, att jag inte är som dem. Är det så himla fel?

JA! Det är det!

  

Fariséns tro ska inte få honom att känna tacksamhet.
Min tro ska inte få mig känna tacksamhet.
Vår tro ska få oss att känna medlidande, sympati, kärlek till våra medmänniskor!

Vår tro ska inte driva oss att vara så goda som möjligt, den ska driva oss närmare vår omgivning. Vi ska inte känna oss som någon annan än ”de där”, vi ska känna oss som en kropp med varje människa vi möter.

Om vår kärlek till Gud inte driver oss att älska alkisen i parken, gängen som skjuter på varandra, är det inte ren kärlek.

Det är ingen idé att lägga en massa energi på att blidka Gud med våra goda gärningar – vi måste sluta fokusera på vår egen frälsning. Jesus dog på korset och uppstod, betyder det ingenting för oss? Är det inte blidkande nog?

Guds kärlek når oss vad vi än gör. Vi är omslutna av Guds nåd och Guds godhet och Guds omsorg och Guds välsignelse och Guds utgivande kärlek oavsett hur våra liv formas.
Om inte den erfarenheten driver oss ut till vår omgivning, då tror vi kanske inte riktigt på det. Då tror vi verkligen inte att det är sant. Då vågar vi inte lita på det. Då vågar vi inte släppa försöken att blidka Gud och vara så goda som möjligt i Guds (och människors) ögon. Då vill vi passa in, göra rätt.
Och det är inget fel i att göra gott, men det räcker inte!

Kristendomen är ingen ”sköt dig själv och skit i andra”-religion.

Vår kärlek till Gud är otillräcklig om den distanserar oss från varandra.  Jag ska inte vara tacksam över att det finns människor som lider men att jag inte är en av dem – för i själva den tanken ligger känslan av att det inte är mitt problem, men det är mitt problem.

Världens misär är mitt problem.
Det är mitt problem att det finns människor som har hamnat snett i livet. De är mina bröder och systrar. De angår mig. Vi kom lika nakna in i den här världen och ska lämna den lika nakna. Vi angår varandra. De angår mig.

”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig där var ton skall en hyllning till dig bära.
Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära!”

Så sjöng vi tidigare, och det är precis det farisén försöker göra. Men att leva till Guds ära måste innebära att jag lever i ett ”vi”. Att jag bryr mig. Att människors problem angår mig.

Vår tro ska driva oss närmare vår omgivning. Vår tro ska driva oss att älska.

Låt oss be:

Gud, från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar
ut i en värld där stora risker väntar.
Ett med din värld, så vill du vi skall leva.
Gud, gör oss djärva!

Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor.
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.
Gud, gör oss fria!

Ge oss din blick för dolda möjligheter.
Ge fantasi att finna nya medel,
Gud, i din tjänst för fred och bröd åt alla.
Gud, gör oss kloka!

Människors krav skall pressa oss, och tvivel,
oro och jäkt skall tynga våra sinnen.
Låt oss då känna att din kärlek bär oss.
Gud, gör oss glada!

Amen

(Sv. Ps. 288)