Löftet om evig lovsång

Predikan på tacksägelsedagen - "Lovsång", 2016-10-09

Jer 31:3-6

Upp 4:8-11
Matt 15:29-31

Hemma hos oss brukar vi prata om ett magiskt ord: TACK!
När vi har fått mat serverad på bordet säger vi tack. När någon håller upp en dörr för oss säger vi tack. När vi fyller år och får presenter säger vi tack. När vi ber om något säger vi tack!

Vi har lärt oss att vara tacksamma, att uttrycka tacksamhet. Vi har lärt oss att säga tack efter maten och vi har lärt oss att tacka när någon håller upp en dörr, vi gör det spontant utan att tänka och kanske utan att uppleva det vi faktiskt uttrycker. Vi har en inlärd tacksamhet. Men den där tacksamheten som verkligen kommer från hjärtat, den kan man märka – tydligt. Den går inte att lära in därför att den är äkta glädje och den uttrycks inte bara med ord, kanske framför allt inte med ord.

När jag och min man berättade för våra föräldrar att vi väntade vårt första barn ville vi göra det lite roligt (kanske har flera av er hört mig berätta det här förut). Vi hade köpt varsitt örngott till dem med texten "världens bästa mormor/morfar/farmor/farfar" och slagit in. När min mor öppnar sitt paket och ser att hon fått ett örngott uttrycker hon tacksamhet: "ah, tack så mycket".

Det var väldigt tydligt för alla samlade att hon inte hade förstått vad presenten egentligen innehöll. "Ser du vad det står?" sa min svärmor hjälpsamt. "Njaej… världens bästa…?" "mormor" fyllde jag i. Då flög den blivande mormodern nästan ur stolen av glädje och tårarna nästa rann och hon kramade om mig.

Det är skillnad på tacksamhet som vi har lärt oss att känna och tacksamhet som verkligen kommer från vårt inre. Det är bra att vara tacksam och uttrycka uppskattning efter att ha fått mat serverad på bordet eller efter att någon har hållit upp dörren, men det är inte den typen av tacksamhet den här dagen och de texter vi har hört talar om – de talar om tacksamhet och lovsång som kommer spontant från människornas inre, därför att de har fått något som de inte hade förväntat sig och som de inte tar för givet, de sjunger därför att de har fått förnyat hopp.

Något av det mest centrala i både judisk och kristen tro finns med som en röd tråd i alla texterna idag, nämligen Guds löfte.

"Med evig kärlek älskar jag dig" lyder Guds ord genom profeten Jeremia "Än en gång skall jag låta dig blomstra […] Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen". Det är ett löfte som heter duga. Den texten var mycket viktig för israeliterna när de var fångar i Babylon. Då hjälpte den dem att inte tappa hoppet om att en dag få återvända till sitt hemland med sin kultur, den hjälpte dem att inte tappa tron och inte tappa hoppet.

Det var inte bara Jeremia som profeterade om Guds löfte. Också Jesaja uttryckte ett löfte om en välsignad framtid: "Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se" (Jes 29:18).

När folket på berget såg hur Jesus botade sjuka häpnade de och deras direkta reaktion var att prisa Israels Gud, därför att de i Jesus såg Guds verk, därför att de i Jesus såg uppfyllandet av Guds löfte. Nu var dagen äntligen kommen, nu var Guds löfte här i kött och blod.

När Johannes var på ön Patmos hade han en syn, han såg en dörr öppna sig till himlen och hur han i anden lyftes upp och där fick han se den himmelska gudstjänsten. När vi läser hans beskrivning idag, nästan 2000 år senare låter det i våra öron nästan som en skräckfilm, med varelser med alldeles för många vingar och på tok för många ögon. Men allt i den texten har symbolisk betydelse, varje antal, varje bild är just detta – en bild för att förklara någonting som egentligen är oförklarligt.

4 varelser – från jordens alla hörn (de fyra väderstrecken).

Ögon överallt och både utåt och inåt – för Gud är en allseende Gud som ser både vårt yttre och vårt inre.

24 äldste som faller ner inför Gud – 12 för hela Israels stammar (och Jesu tolv apostlar som i sig representerar just dessa), och ytterligare 12 som representerar världens alla folk. Det är enhet i himlen, det är en Gud som alla folk förenas under och inför.

Och lovsången ljuder – Helig sjungs trefaldigt och den sjungs dag och natt. Därför att där finns ingen anledning att göra något annat än att lovsjunga med hela sitt liv, med hela sitt jag. Där är löftet så infriat att lovsången väller fram.

Tre texter – ett löfte.

Det löftet är ett löfte om lovsång och tacksamhet. Det är inte texter som påtvingar oss att visa uppskattning, det är inte ett höjt pekfinger som säger "du borde vara tacksam", utan det är ett löfte till dig och mig: anledning till tacksamhet och lovsång finns – överallt. Den finns i grunden till allting, ja själva livet är anledning till tacksamhet och lovsång – öppna dina ögon och finn att det i ditt inre väller fram lovsång. Och låt den välla fram.

Och när vi en gång viker hädan då gör vi det i förtröstan på Guds löfte om evig lovsång.

När vårt inre barn tar över

Predikan på tjugoförsta söndagen efter trefaldighet - "Samhällsansvar", 2015-10-25

Jer 29:4-7
Rom 13:7-10
Matt 22:15-22

Det finns tillfällen då barnet i oss tar över. När vi känner oss fångna och maktlösa. När vi inte känner att vi har makten att förändra. Då tar barnet i oss över och skriker ut sitt missnöje. Ganska ofta bubblar vanmakten upp som aggressivitet, upproriskhet, ilska. Plötsligt ser vi inga nyanser längre, vi ser bara en enda sak – problemet!

Lite så är det för det judiska folket i Babylon. De som skulle vara Guds utvalda folk, som skulle få det utlovade landet som flödar av mjölk och honung. Ett litet folk, men med Guds starka kraft på sin sida.
Men så kom den stora krigsmakten – Babylonien – och skred fram över mellanöstern, vann land efter land, intog också det land som Israel blivit lovad åt sina ättlingar, och med sig tog de fångar – unga, starka män som kunde tjäna det Babyloniska riket.

Där sitter nu dessa män i Babylon och klagar. De fick det visserligen rätt bra. Fick bo bra, gott om mat och dricka och kunde leva under rätt goda förhållanden.
MEN, att de var fångar glömde de inte desto mindre. Vem vill tjäna ett rike som har ryckt en från sitt sammanhang? Oavsett all glädje och frihet de fick skuggades livet ändå av detta faktum. Och oron växer: har Gud lämnat oss? Är Gud inte med oss längre? Barnet i dem kunde bara inte släppa det och det bubblar upp som trots, kamp. Deras enda fokus ligger i att hitta ett sätt att komma tillbaka till Jerusalem.

Guds tilltal till dem förvånar dem nog: Bli kvar! Lev ert liv i Babylon! Detta är ert hem nu! Gör ert bästa för att bidra till dess välgång. Så går det också väl för er.

Jag tänker på en förälder som tar sitt barn i handen när barnet inser att den förlorat en del av livet som aldrig kommer tillbaka och lugnt säger: ”Jag förstår att det känns jobbigt. Du har förlorat något och du saknar det. Jag ser och hör att du är arg och ledsen. Du saknar platsen vi bodde förut, vårt gamla hus, ditt gamla rum. Den kommer inte tillbaka. Du får självklart fortsätta vara besviken, men under tiden får vi förbereda ditt nya rum.

Historien upprepar sig:
För ett liknande svar får också fariséerna av Jesus när de frågar hur han ställer sig till att ge skatt åt kejsaren – ockupationsmakten, fienden. Jeremias profetord ekar i Jesus svar: Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.

När Jesus visar upp kejsarens ansikte på myntet han håller upp, visar han var pengen kommer ifrån, från första början. Utan att yttra sig politiskt om kejsaren eller ockupationen av Israels folk påvisar han beroendeförhållandet i denna enkla lilla gest.

Jag hör: Om vi ska leva ett gott liv, måste vi leva det efter de förutsättningar vi har. Ibland kan vår stolthet bli sårad av verkligheten, men kompromisser verkar vara att föredra, i alla fall om vi ska tolka Jeremia och Jesus. 


Historien upprepar sig:
Även i Sverige 2015 har vi våra inre barn som bubblar upp och gör uppror. Ett missnöjt barn med vanmakt som önskar att Sverige såg annorlunda ut, som får tillvaron så som den har känt till den bortdragen under fötterna. Vår värld och vårt land förändras. Barnet där inne skriker av sorg och vill ha tillbaka allt som det var förr. Vanmakten tar över. ”Problemet” skuggar allt annat.
Men världen och Sverige är förändrat och kommer att förändras. Här lever vi nu.

Tänk om de kunde ta till sig profetens och Jesus budskap: Kompromissa! Lev i världen, den värld du befinner dig i och få den att blomstra med de förutsättningar som finns tillhands. Svälj stoltheten. Ta barnet i handen och säg lugnt:
”Jag förstår att det känns jobbigt. Du har förlorat en tid som nu tillhör historien. Den kommer inte tillbaka och nu ser Sverige annorlunda ut. Du får fortsätta sörja ditt gamla rum, men under tiden får vi göra något bra med det nya rummet. Det hjälper ju inte att bränna ner det, att bränna ner hela huset, eller gå med våld mot familjen och de nya skolkamraterna. Gör det bästa du kan av ditt nya rum, och se om du kan få nya vänner på din nya skola”. 

Romarbrevet ger oss en kompass:
”den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen” ”Buden sammanfattas ju i ordet: du skall älska din nästa som dig själv.” (de fantastiska orden som också förgyller Tumba kyrkas vägg ut mot vägen).  ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”.

Eller som Jesus sa: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni också göra för dem

Amen, Jesus. Amen!

En värld full av liv

Predikan på tioende söndagen efter trefaldighet - "Nådens gåvor", 2015-08-09

Jes 27:2-6
1 Kor 12:12-26
Joh 15:1-9

Det visas mycket ”Lejonkungen” på vår TV där hemma just nu. Barnen fullkomligt älskar den. Den vackra naturen, de ståtliga djuren, lagom läskiga scener, sorg som förvandlas i glädje och en inre kamp de kan leva sig in i.
Kanske är det starkaste hur den inre kampen syns i skapelsen.
Mufasa berättar för sin son om hur allting hör ihop och har en plats i skapelsen – varje liten myra, grästuva och antilop.
”Men pappa, äter inte vi antiloper?”
”Jo, men du förstår, när vi dör blir våra kroppar till gräs och antiloperna äter gräset. På så sätt hänger allt ihop i en livets cirkel.”
Allt som solen rör vid tillhör deras rike, men när Mufasas bror Scar en dag med list och svek lyckas överta kungatiteln genom att få Mufasa dödad och Simba (sonen) på flykt, slutar så småningom solen röra vid Lejonklippans rike. Skapelsen sätts ur balans, gräs och växter vissnar, hjordarna av antiloper och andra djur flyr och lejonen hungrar.
När Simba återvänder för att utmana sin farbror möts han av, vad den humoristiske karaktären Timon kallar ”renoveringsobjekt”.
Det blir en fight genom eld när Scar utmanas av kungasonen han trodde var död. Och när Simba slutligen segrat och börjar bestiga Lejonklippan faller regnet ner. Nej förresten, det fullkomligt öser ner.

Det är i det här momentet som min 4-åring vänder sig till mig och förklarar för mig att elden och regnet tillsammans gör att det kan bli nytt liv, det rensar och renar och ger ny kraft till jorden och växterna. Och mycket riktigt. Nästa scen visar en grönskande lejonklippa. Balansen är återställd. Harmoni råder. Kroppen – Skapelsen är hel igen.

Tänk om vi människor kunde bete oss som en kropp – en mänsklighet. Vi skulle glädja oss åt varandra, vi skulle lida med varandra.

Har du någonsin gått med en sticka i lilltån? Den kan sätta hela kroppen ur balans, skapa irritation, göra att vi går snett med foten, får ont i knät därav, lutar mer på det andra benet därför, vilket skapar ryggsmärta som gör att vi går och spänner oss, av irritation och obehag. Kanske knyter vi ihop händerna, lyfter axlarna, biter ihop tänderna. Så får vi huvudvärk, tandvärk och all möjlig värk… Allt för en liten sticka i lilla lilltån…

Tänk om vi som mänsklighet verkligen betedde oss som en kropp, där de ringare delarna blir särskilt ärade. Där den hemlösas bekymmer är vår högsta prioritet, där barnens behov kommer före de vuxnas, där äldreomsorgen är en glädje och stolthet att få vara en del av, där det är självklart att alla anpassar sig efter alla med funktionsnedsättningar, språkliga svårigheter och alla särskilda behov som finns bland oss. Där varje människa accepteras som den hon är, inte som den vi önskar att hon är, eller skulle kunna bli.

Då skulle vi inte kräva tacksamhet från nya medborgare som kämpat under vidriga omständigheter för att få stanna inom de gränser vi har satt upp och kallat ”Svea rikes gränser”, samtidigt som jag aldrig behöver ifrågasättas min titel som ”svensk” oavsett vad jag gör.

Då skulle vi lägga mindre energi på att tycka och tänka om andra människors livsval och istället bry oss om deras livssituation.

Om vi verkligen såg oss som den kropp vi är, skulle vi lida, bli förbannade. Vi skulle förstå att det som gör oss olyckliga och hindrar oss från att känna tillfredsställelse inte är det faktum att vi alltid kan få mer, att pengarna på kontot inte är vad vi hoppats på, att vi saknar den senaste produkten, har för lite tid över, eller fått för lite sol och bad.

I verkligheten är det en sticka i vår lilltå som har fått hela kroppen ur balans. Varje kroppsdel jobbar på sitt eget håll, men vi är för trötta och det ömmar och smärtar, för vi inser inte att stickan i lilltån påverkar oss, och när vi själva har sår är det inte heller säkert någon rusning till oss, eftersom varje kroppsdel är så upptagen med sin egen smärta.

Vi är en kropp som har glömt bort att vi är just det.

Vad skulle hända om vi blev hela igen? Vad skulle hända om vi började bry oss? Vad skulle hända om vi tog bort stickan ur lilltån?

Guds Ord, Jesus, bränner till. Och med hjälp av profeterna ansar Gud i oss, håller vår Ande levande, påminner oss om vår samhörighet. Provocerar, irriterar, stimulerar och lämnar oss ingen ro.

”Ni är redan ansade” säger Jesus, ”bli kvar i mig […] bli kvar i min kärlek.”
Det är som när elden och regnet gör allting nytt.
Vi vaknar ur en dvala och blir påminda om att vi hör ihop. I en harmoni. En enda mänsklighet. I en värld full av liv.

”En värld full av liv” spelas.
Under mellanspelet läser jag utdrag ur Korinthierbrevet:

”Också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga. […]
[N]är Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg.
Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.
Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Vår Gud har sår

Predikan på långfredagen, Johannesserien - "Korset", 2015-04-03

Jes 53:1-12
Heb 10:19-25
Joh 19:17-37

Detta är vår Gud (fokus på korset). Ingen annan Gud har sår!
Vi frestas idag att snegla mot påsknattens ljus, men sanningen är att Gud är här – i mörkret, i rädslan, i smärtan, i sorgen, i förtvivlan, i svagheten, i döden.

När Gud tar mänsklig gestalt och vandrar på jorden överträffas inte våra förväntningar. I stället omförhandlas de.
Den Gud som manifesteras i Jesus är nämligen allt annat än den starka och kraftfulla, tydligt konungsliga överhet vi gärna vill tillskriva Gud – alltings Skapare – ursprung och mål.

Det är paradoxernas Gud.
En Gud som hungrar och törstar, en Gud som blir sviken och ifrågasatt, en Gud som blir slagen och piskad, bespottad och hånad, som blöder och lider, som hänger med huvudet. En Gud. Som dör.

Eller som Jesaja profeterar: En som man vänder sig bort ifrån.
Gud kunde inte vara tydligare än så: Bland de svagaste, mest bespottade, hjälplösa och föraktade människor i denna värld är Gud en. ”Allt vad ni har gjort för dessa minsta” säger ju Jesus ”det har ni gjort mot mig”.
Jag försöker tänka på dem nu – de vars liv Gud i sitt eget väsen delar. Alla de människor vi föraktar, dem som vi vänder oss bort ifrån. De, vars utseende inte passar in i vår trångsynthet, alla de obekväma sanningssägarna, missbrukare, bråkmakare.

Jag vill tänka på den som är övergiven av alla – människor utan trygghetssystem – socialt eller ekonomiskt nätverk, de som faller ”mellan stolarna”, alla som är ”någon annans problem”.
Jag vill tänka på dem som är utan värde i våra ögon – invandraren, tiggaren, missbrukaren, barnet, 87-åringen med demens, utan anhöriga.

Jag vill tänka på alla de människor som kan komma att passa in på Jesajas beskrivning. För DÄR ÄR GUD.
Den människan manifesterar något gudomligt.
Det vi, lite slarvigt, kallar svaghet hos andra människor är inte svagt på det sätt vi tänker.
Varje människas svaghet är ett lidande för Gud.
Varje svältande barn är ett piskrapp på Jesu rygg.
Varje omänskliggjord tiggare är en törnetagg i hans panna.
varje övergiven själ – om det så är av samhället, vänner eller familj – är en spik i hans hand.
Det är vår – mänsklighetens gemensamma skuld de bär på. Och detta är den skuld som Jesus bär på korset.
Varje sk ”svaghet” är i själva verket vår – mänsklighetens gemensamma misslyckande.
Sådan kärlek har Gud till oss, och precis som barnets liv föds fram under smärta visar Gud sin omsorg, sin sorg på korset: naken, blottad, svag. Död.

Där hänger Jesus.
Där hänger våra misslyckanden.
Där hänger vår bristande förmåga att värna om livet – vårt eget, andras och skapelsens.
Där hänger vår Gud.
Ingen annan Gud har sår.

Låt inte kampen skrämma oss!

Predikan på andra söndagen i fastan, årgång 1 - "Den kämpande tron", 2015-03-011 mos 32:22-31
2 Kor 6:1-10
Matt 15:21-28

 

Det är kamp och mera kamp som möter oss i texterna idag. Att vara troende är inte alltid en dans på rosor. Livet är inte bara glädje och trevligheter för att vi har en tro, något som vi ibland kan höra människor utanför kyrkan säga om oss – att vår tro är en flykt. Men våra föregångare, som vi möter idag – Jakob, Paulus och den kanaaneiska kvinnan – vittnar om att trons väg ibland rent av är en kamp.

Jakob brottas med Gud och har bestämt sig för att inte släppa taget utan en välsignelse. Han vill inte gå ut ur kampen tomhänt, det ska minsann vara värt det. Och när han lämnar kampen bakom sig är han förändrad till både kropp och själ: Han haltar nu för resten av livet men han är också välsignad. Och han har fått ett nytt namn, en ny identitet.

Precis som Jakob går vi ur våra kamper både haltande och välsignade och med ny identitet. Kamperna formar oss, ger oss kanske rent av insikt om oss själva och trygghet i vilka vi är. Men vi kommer också alltid att bära sår efter kampen. Kanske syns inte våra sår så tydligt som Jakobs, men i vissa situationer – stunder som väcker minnen av den kamp vi varit med om – kommer vi kanske att känna att vi haltar fram (jag tänker exemplevis på sorgens svåra kamp, där födelsedagar eller andra händelser som påminner oss om den vi har förlorat får oss att krampa till en stund).

Paulus beskriver hur han kämpar mot världen. Med Gud och sin tro på sin sida möter han motgångar både till kropp och själ. Han upplever sig ”misskänd”, han blir inte lyssnad till och han är ”nära döden”.  Han står mitt i denna kamp när han skriver till de kristna i Korinth.

Jag tror många kristna i Sverige kan känna igen sig i Paulus känsla av att vara ifrågasatt och ”misskänd”. En hel del ungdomar vittnar om hur deras tro ifrågasätts av kamrater. Det är lätt att vifta bort troende som hopplösa ”lyckojägare” som flyr vardagen och rädslan för döden genom tro på något övernaturligt och de dödas uppståndelse. Som kaxig ungdom brukade jag själv ställa motfrågor så fort jag blev ifrågasatt. Frågan ”Hur kan du tro på Gud?” mötte jag med ”Hur kan du inte tro på Gud” osv.
Trons liv är ju inte en dans på rosor. Ibland innebär den rent av motstånd, ja en kamp med världen.

Så kommer vi till den kanaaneiska kvinnan. Hon kämpar med Jesus (och hans lärjungar). Precis som Jakob är hon fast besluten om att inte lämna kampen tomhänt, vilket hon ju inte heller gör.
Hon tillhör inte judarna, tillber inte deras Gud, firar inte deras högtider. Ändå vänder hon sig till Jesus med sin bön. Fast besluten om att han ska rädda hennes dotter från alla plågor.
Det är så häftigt med den här texten, för det är hela tiden den här kvinnan som för berättelsen framåt, det är hon som agerar.
Hon ropar så att lärjungarna störs.
Hon faller ner framför Jesus så att han måste bemöta henne.
Hon tjatar, ja rent av diskuterar med vass tunga och vinner också diskussionen.
Förstår ni storheten i detta – att vinna en ord-fajt med Jesus?
Hon går från kampen välsignad.

Kamp och mera kamp.
Brottning med Gud, motstånd, klagorop och tjatande bön.
Bilder för hur ett troende liv kan se ut, hur det ofta är – en kamp. Kamp med Gud, med världen, och en tjatande klagobön. Svara! Välsigna mig!

I våra stunder av kamp kan vi hämta tröst hos våra föregångare i Bibelns olika böcker. Också de utstod kamp. Livet var inte en dans på rosor för någon av dem. Kampen är en del av det troende livet, ja en del av livet.
Vi kommer ur kampen, med välsignelse från Gud. Men vi får räkna med att vara påverkade av kampen resten av livet, formade av den. Den blir en del av vår identitet.

Men låt oss inte skrämmas av den. Gud är där. Alltid. I allt. Och Gud kämpar med oss.

Säg bara ett ord

Predikan på tredje söndagen efter trettondedagen, årgång 1 - "Jesus skapar tro", 2015-01-25

1 Kung 8:41-43
Rom 1:16-17
Matt 8:5-13

I begynnelsen, sägs det, skapade Gud världen med sitt Ord. ”Ljus, bli till!” sa Gud och så snart Ordet var uttalat var där också ljus. Sån makt finns det i Guds Ord, att det som sägs också görs.
Därför är en av de viktigaste trosbekännelserna bland judar kopplat till Guds Ord: ”Vi ska höra och vi ska göra”.

Så börjar ju också ett av våra evangelier med det kända ”I begynnelsen fanns Ordet…”
Så sprids också berättelserna om Jesus efter hans uppståndelse och tron på honom sprids genom det predikade Ordet, och vi vet att det finns makt i ord, inte bara i Guds Ord utan till och med i människors ord.
Våra ord har makt att upprätta och förgöra en människa, att stärka eller modfälla. Orden vi hör och orden vi säger är en stor del av det som formar våra liv.
Om våra ord har en sån makt, vilken makt har då inte Guds Ord? Det ord som skapar världen, det Ord som ger liv.
Idag möter vi Jesus som, som vanligt är på väg någonstans. Denna gång kan vi anta att han är på väg hem eftersom han just har äntrat sin hemstad, Kafarnaum. Där möter han officeren, en maktens man, men inte bara vilken makt som helst. Den här soldaten tjänar Rom. Romarriket som ockuperade större delen av det som låg vid Medelhavet och även Israel.
Jesus möter här sin förtryckare, sitt folks förtryckare, sin mobbare om man så vill.
När denna representant för förtryckaren kommer och berättar för juden Jesus om sin sjuke tjänare är det inte så märkligt att Jesus lite fräckt undrar: ”Ska då jag komma och bota honom?”
Det är som när mobbaren plötsligt ser sig i behov av hjälp från sitt mobboffer. Förtryckaren kryper till korset. ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak!”
Det är ett ”förlåt” och ett ”hjälp!” på en och samma gång. Men det Jesus anmärker på är det som soldaten säger sen. På grund av dessa ord proklamerar Jesus skamlöst att denne officer har tro som överskrider alla han har mött i Israel. Varför?
”…men säg bara ett ord…” Officerens tro att ett ord från Jesus räcker är en tro på att Jesus är bärare av det där gudomliga ordet som kan ge liv, det där ordet som skapade världen, som fortfarande skapar och ger liv, räddar och upprättar.
”Gå, du trodde och det skall ske”. Gud sade… och det blev så. Vi vill höra och vi vill göra. Ord och handling hänger ihop.
Vad är detta för tro som Jesus lyfter fram som en förebild?
Är det en genomtänkt reflektion om Guds väsen och natur?
Nej, det är en tillit. En tillit till Jesus och en bön bortom förstånd och stolthet.

Vem av oss kan veta vem som äger en sån tro? Kan vi avgöra vem som har en stark eller svag tro?
Nej! Ingen utom Gud känner oss så väl. Och det är aldrig någonsin vår uppgift som kristna att avgöra om andra människor tro är tillräcklig. Vi är inte domare. Officeren var inte jude, och tillbad inte Israels Gud, ändå säger Jesus att officerens tro är stark. Tron finns inte bara bland hans lärjungar och efterföljare.
Som kristna är vår uppgift att söka en sån tro och söka lyssna till Guds röst. Den söker vi i bön, genom att fördjupa oss i Bibelns ord och särskilt berättelserna om Jesus, i gemenskap med andra och i samtal.

Vi ska höra och vi ska göra!
För också våra ord har makt, våra ord kan skänka hopp, tro, kärlek, glädje, liv.

Om vi förstod vad som ger oss fred...

Predikan på första söndagen i advent, årgång 3 - "Ett nådens år", 2014-11-30
Sak 9:9-10
Rom 13:11-14
Matt 21:1-9


Hosianna!
Visst är det inte riktigt advent förrän vi har fått stämma in i de där hosianna-ropen!
Vi har ingen aning om vem den där Hosianna är, eller vänta nu, är det en person eller? Är det ens ett ord? Vad är det vi sjunger egentligen?
En av de mest kända psalmerna och ingen har en aning om vad det är vi sjunger. Skulle kunna vara vad som helst ju.
Jag tänker förstås berätta svaret, så vi slipper gå i okunnighetens land resten av adventstiden.
Hosianna är hebreiska – det är den förtrycktes bön i nöd till Gud och betyder kort och gott ”Hjälp!” eller ”Rädda!”
Vi hittar det här utropet i Ps 118: ”Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn!”
Hosianna-ropen kom att användas flitigt under lövhyddehögtiden och blev så småningom mera av ett hyllningsrop. Ungefär som vårt ”Leve!” Men i grunden är det ett rop i nöden efter hjälp.
Sen har vi ju också den vackra Sakarja-texten, som Gustavo läste för oss och som kören sjöng för oss, som citeras i evangelietexten och pekar på att Jesus är den där hjälpen – fredens kung, som nu rider in i Jerusalem, den heliga staden.
Fred, ja!
Jerusalem och fred. Det är kanske fler än jag som har svårt att koppla ihop de två orden, särskilt just nu.
I somras besökte vi – anställda i Botkyrka församling och några av våra förtroendevalda. Som jag såg fram emot den resan, att få komma till den heliga staden och jag hade gjort mig föreställningar om hur det skulle vara att komma dit och fy en sån där ”Det var här det hände”-känsla.
Vi kom dit, men känslan uteblev.
Vi gick in i staden, men känslan svämmade inte över mig.
Vi kom till västra muren – det som finns kvar av tempelmuren och där bad vi. ”Här ber människor för fred” sa vår Guide.
Jag krånglade mig fram, la handen på den varma muren. Jag stod axel mot axel med en ung kvinna som hade sin ena hand på muren och med den andra höll hon skriften framför ansiktet. Gungande mot muren och under gråt reciterade hon skriften. Hon grät!
Därför att där på tempelberget, där Herrens tempel borde stå, där står istället 2 moskéer.
En bit bort står en menorah (sjuarmad ljusstake) och väntar på att ställas in i det återuppbyggda templet. ”Må det ske skyndsamt och inom våra dagar”.
Är det verkligen att be för fred? Det är att sörja något som inte längre är, men är det att be för fred? Verkligen?
2 dagar senare, när vi gick ner för Olivberget med Jerusalem framför oss stannar vi på en plats där Jesus, enligt traditionen ska ha stannat och gråtit över den heliga staden. ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig.”(Luk 19:42)
Tänk att Jesus med de orden sagda och med den sorgen i hjärtat ändå tågar in i staden under feststämning. Att han tillåter Hosianna-ropen att flöda fram, låter lovsången stiga och tågar in under sång och glädje.
In i staden som bara dagar senare kommer att tömma hans kropp på liv.

Gud låter ingen slippa undan fredens konung.

För verkligheten är att inte ens den heliga staden, där Guds eget tempel står förstår vad fred är.

 Hosianna!
Hjälp!
Tåga in också hos oss.
Tåga in i våra hjärtan och i hjärtan hos våra politiker och beslutsfattare.
Tåga in till fattig och rik, flykting och hemlös,
till journalister och filmskapare.
Till bloggare och predikant.
Till ungdom och till kyrktant (det rimmar ju det här).

Erbjud oss alla en ny chans, år efter år,
en ny chans till fred, så kanske vi till slut förstår.
Kom på åsna eller häst,
det som passar dig bäst.
Kanske du helt enkelt går.
Oavsett: Hosianna! Ge oss ett nådens år! Amen.