Berätta inte om påskdagen

Predikan på långfredagen, Lukasserien – "Korset", 2014-04-18

Jes 53:1-12

Fil 2:6-8

Luk 23:26-49

Så många långfredagar har jag suttit i kyrkbänken, eller i kyrkstolen och bett för predikanten som går fram och tänkt för mig själv:
Stå nu inte och berätta om påskdagen. Om ljuset och hoppet.
Stå nu inte och släta över mörkret och hopplösheten.

Det kommer över oss alla någon gång. Mörkret och hopplösheten. Låt oss ha en dag om året då ingen förminskar vår sorg.

Förminska inte Jesu lidande. Förminska inte den sorg och modlöshet som omsluter hans lärjungar. Hans familj. De har förlorat sin vän. De har förlorat sin ledare. De har förlorat sitt hopp.

Stanna med dem en stund. Låt deras sorg få ta plats. Släta inte över den. Var hellre tyst. Säg inte att allt kommer att bli bra. Sånt prat ekar tomt i sorgens korridorer, hur mycket du än tror på det. Ta sorgen på allvar, se den i vitögat.

Det kommer långfredagar i allas våra liv. Dagar då vi inte ser annat än mörker. Då vill vi inte höra om påskdagen. Vi kan inte ta till oss av andras glädje. Den sticker bara i våra ögon. Vi vill inte höra någonting. Var bara där. Håll i. Håll om. Håll tyst.

Änkan som just blivit ensam efter att ha levt nästan hela sitt liv med en annan människa.

Föräldern som ska leva vidare utan att se sitt barn växa upp.

Dottern som aldrig fick chansen att lägga sitt nyfödda barn i famnen på dess mormor.

Familjen som splittrats i kriget och aldrig kommer att hitta varandra igen.

Eller han som gjorde ett misstag och nu blev allting annorlunda och livet har vänts upp och ner.

…

Du som sitter hos dem… var inte rädd för mörkret, för sorgen, för förtvivlan.

Det som har hänt har hänt. Det går inte att göra ogjort. Inte ens Gud gör det ogjort. Gud vistas också i sorgen. Gud sörjer.

Släta inte över. Säg inte att allt kommer att bli bra. För det kan du inte veta. Det kan ingen veta. Våga stanna där i mörkret med dem. För om du lämnar mörkret, lämnar du också dem. Gud lämnar dem inte. Gud ser dem. Gud känner deras sorg och smärta, deras hopplöshet.

Vi sörjer våra liv. Vi sörjer det som inte blev som vi ville. Vi orkar inte alltid visa upp vårt vackraste gladaste yttre. Vi orkar inte alla vara vår omgivning till glädje.

Gud ger oss utrymme för sorg. Gud ger oss plats och tid för sorg. Det finns långfredagar i allas våra liv. Gud är där.

För det är just det den här dagen handlar om. Gud är där. Gud är där. Gud är där. I sorgen, i smärtan, i gråten, i piskrappen, i bördan,
i mannen som går mot sin egen död, som bär sin egen dödsdom, nersjunken, tyngd av sorg och smärta. Tyngd av sår i huden, sviken av sin vän, sitt folk, skymfad av hån och skuldbelagd av alla som hoppats på honom och som litat på honom. "om man gör så med det gröna trädet, vad ska då inte ske med det förtorkade?"

Vår Gud har sår. Vår Gud blöder. Vår Gud är svag. Vår Gud är död.

Bara en sådan Gud kan i sanning känna sin mänsklighet. En Gud som på djupet delar vårt liv.

"redan idag skall du vara med mig i paradiset".
Rövare eller frälsare går inte att skilja åt på Golgata. Lika naket hänger de inför allas åsyn. För så radikalt är Guds evangelium – att vem du än är når Gud dig även när du själv gömmer dig djupt i mörkret och sorgen och modlösheten.

"Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad."

Gud är där!

En gång rymdes han i min famn

Betraktelse som inledning till Pergolesis "Stabat mater"
Dymmelonsdagen den 16 april 2014

En gång rymdes han i min famn.

Hela hans lilla kropp. Buren. I min famn. Nära mitt bröst och mina hjärtslag.

Små fingrar. Små tår.

Han hade inga ord, men ändå ett språk. Jag förstod hans behov och gav honom allt han behövde. Jag gav honom mitt hjärta.

Tänk att han varit så liten. Jag skulle göra allt för att hålla honom så igen.

Jag minns den första dagen på hans andra vecka i livet. Han hade bara levt i åtta dagar. Vi gick till templet. Jag bar honom till templet i min famn.
För han rymdes i min famn.
Där var folk som profeterade. Man sa så mycket stora ord om honom. Man sa så mycket svårt. Jag ville bara hålla honom i min famn. Vagga honom till ro.

"Också genom din egen själ skall det gå ett svärd".

De orden har förföljt mig sen den där dagen.

Varje skråma. Varje gråt i förtvivlan. Varje besvikelse. Varje sorg han känt i sitt liv. Allt som har smärtat honom har också smärtat mig.

　

Mitt älskade, lilla barn!

Jag vill lyfta ner dig.

Omfamna din kropp i min famn.

Vagga dig till ro.

Men svärdet,
det kalla och hårda,
genomborrar min själ.

Vägen till korset - Ge oss nu viljan att gå den

Predikan på palmsöndagen, Lukasserien – "Vägen till korset", 2014-04-13

Jes 50:5-10

Rom 5:1-5

Luk 19:28-40

 

"Visa mig Herre din väg
Och gör mig villig att vandra den."

Den bönen lärde jag mig be under den termin jag spenderade i Vadstena, den Heliga Birgittas hemort. Birgitta som är upphovskvinna till den korta men kärnfulla och mycket bibliska bönen.

Nog kan jag se Herrens väg rätt ofta. Men viljan att gå den...

"Vägen till korset" har den här dagen fått som rubrik, för nu går vi in i den vecka som är klimax på kyrkans år, den heliga veckan, stilla veckan, passionstiden. Och när jag läser om Jesu jordiska vandring upplever jag den här texten som en klimax i berättelsen. Jesus har rört sig i periferin, i diasporan, i landsbygden, i utkanterna. Nu kliver han in i Jerusalem för sista gången i sitt liv, och redan nu ger han allt, utan att blinka träder han in som konungarna förr, på en oriden åsna. Vi får läsa om den rituella sången som mötte trötta pilgrimer när de äntrade Jerusalem: "Välsignad är han som kommer i Herrens namn"... Men orden låter inte som de brukar, ett extra ord är tillagt – "konungen". Och de lägger sina mantlar framför honom.

När Jesus ombeds tysta ner proklamationerna svarar han med att stenarna skulle ta vid där människors röster slutar. Bakom hans svar finns den bibliska synen på skapelsen som stämmer in i lovsång över Guds verk. Vad han egentligen säger är "det är Gud själv som sänder mig. Gud verkar i mig, nu".

　

Ja, palmsöndagen är klimax och dess antiklimax är långfredagen. Då Jesus upphöjs, men på ett avrättningskors. Då Jesus kröns, men med en krona av törne. Då Jesus proklameras som judarnas konung, men som ett hån.

Intåget i Jerusalem är verkligen en central del i Jesusberättelsen. Den finns omskriven i alla våra fyra evangelier och under kyrkoåret läser vi om det två gånger varje år.　Så viktig är den här berättelsen för oss.

Senast vi läste den var vår riktning en annan, det var första söndagen i advent och vår blick vilade på julens mysterium, den frälsare och kung som ska födas, ödmjukt, i ett stall.

Idag vilar vår blick på påskens mysterium, vår riktning är mot något mera smärtsamt, mot korset – "Vägen till korset".

Tänk vad olika karaktär samma berättelse kan få beroende på när på året vi läser dem.

Idag vilar ett vemod över texten.　

Om jag placerar mig i välkomstkommittén där vid Jerusalems portar eller bland Jesu lärjungar finner jag en förväntan i luften, jag anar att det är något stort på gång, hoppas att det äntligen är dags för Jesus att slå igenom. Jag känner att det blåser nya vindar nu.

Men så kliver jag tillbaka till Tumba kyrka vid starten för stilla veckan och vemodet sköljer över mig. Och jag känner medömkan för dem som hoppades så och gladdes så den där dagen. Tänk att de ledde Jesus på vägen mot korset.

　

"Herre, visa mig din väg"

Jag ser den alltför väl, vägen till korset. Jag undviker den gärna.　

Jag ser alla svåra vägval som borde vara enkla, som egentligen är enkla, men som är obekväma, obehagliga. Jag ser så mycket möjligheter, men före dem svårigheter. Och jag ser det där korset. Det reser sig, stort och mörkt, kallt och hårt. Det tronar upp sig så att jag har svårt att se det som finns där bortom.

Jag vill gärna stanna här Herre, vid Jerusalems portar. Med förväntningarna, med glädjen, med hoppet, med möjligheterna. Jag vill så ogärna pröva mig igenom svårigheterna, för jag är rädd att fastna där vid korset, fastna i motgångar, i misslyckande. Jag är rädd att förlora modet, hoppet och tron om jag går den vägen. Fastän det jag nu hoppas på är välsignelse och fred, verklig fred och frid där bortom.

Så jag stannar hellre här i halvlyckan. För här vet jag vad jag har. Här finns fortfarande hopp och förväntningar.

Därför ber jag inte bara att du ska visa mig din väg Herre. För jag ser den alltför väl. Påminn mig att du går före. Och gör mig på det viset villig att gå den. Det är min bön för kyrkan när vi nu går in i den heliga veckan, den stilla veckan, passionsveckan. Att vi, när vi nu får följa Jesus vandring mot korset och segern därbortom steg för steg, också hittar modet att vandra vår egen svåra väg, på väg mot helande och fred, för liv, hela världens liv.

"Herre, visa oss din väg.
Och gör oss villiga att vandra den"
Amen.