Vår Gud har sår

Predikan på långfredagen, Johannesserien - "Korset", 2015-04-03

Jes 53:1-12
Heb 10:19-25
Joh 19:17-37

Detta är vår Gud (fokus på korset). Ingen annan Gud har sår!
Vi frestas idag att snegla mot påsknattens ljus, men sanningen är att Gud är här – i mörkret, i rädslan, i smärtan, i sorgen, i förtvivlan, i svagheten, i döden.

När Gud tar mänsklig gestalt och vandrar på jorden överträffas inte våra förväntningar. I stället omförhandlas de.
Den Gud som manifesteras i Jesus är nämligen allt annat än den starka och kraftfulla, tydligt konungsliga överhet vi gärna vill tillskriva Gud – alltings Skapare – ursprung och mål.

Det är paradoxernas Gud.
En Gud som hungrar och törstar, en Gud som blir sviken och ifrågasatt, en Gud som blir slagen och piskad, bespottad och hånad, som blöder och lider, som hänger med huvudet. En Gud. Som dör.

Eller som Jesaja profeterar: En som man vänder sig bort ifrån.
Gud kunde inte vara tydligare än så: Bland de svagaste, mest bespottade, hjälplösa och föraktade människor i denna värld är Gud en. ”Allt vad ni har gjort för dessa minsta” säger ju Jesus ”det har ni gjort mot mig”.
Jag försöker tänka på dem nu – de vars liv Gud i sitt eget väsen delar. Alla de människor vi föraktar, dem som vi vänder oss bort ifrån. De, vars utseende inte passar in i vår trångsynthet, alla de obekväma sanningssägarna, missbrukare, bråkmakare.

Jag vill tänka på den som är övergiven av alla – människor utan trygghetssystem – socialt eller ekonomiskt nätverk, de som faller ”mellan stolarna”, alla som är ”någon annans problem”.
Jag vill tänka på dem som är utan värde i våra ögon – invandraren, tiggaren, missbrukaren, barnet, 87-åringen med demens, utan anhöriga.

Jag vill tänka på alla de människor som kan komma att passa in på Jesajas beskrivning. För DÄR ÄR GUD.
Den människan manifesterar något gudomligt.
Det vi, lite slarvigt, kallar svaghet hos andra människor är inte svagt på det sätt vi tänker.
Varje människas svaghet är ett lidande för Gud.
Varje svältande barn är ett piskrapp på Jesu rygg.
Varje omänskliggjord tiggare är en törnetagg i hans panna.
varje övergiven själ – om det så är av samhället, vänner eller familj – är en spik i hans hand.
Det är vår – mänsklighetens gemensamma skuld de bär på. Och detta är den skuld som Jesus bär på korset.
Varje sk ”svaghet” är i själva verket vår – mänsklighetens gemensamma misslyckande.
Sådan kärlek har Gud till oss, och precis som barnets liv föds fram under smärta visar Gud sin omsorg, sin sorg på korset: naken, blottad, svag. Död.

Där hänger Jesus.
Där hänger våra misslyckanden.
Där hänger vår bristande förmåga att värna om livet – vårt eget, andras och skapelsens.
Där hänger vår Gud.
Ingen annan Gud har sår.

Låt inte kampen skrämma oss!

Predikan på andra söndagen i fastan, årgång 1 - "Den kämpande tron", 2015-03-011 mos 32:22-31
2 Kor 6:1-10
Matt 15:21-28

 

Det är kamp och mera kamp som möter oss i texterna idag. Att vara troende är inte alltid en dans på rosor. Livet är inte bara glädje och trevligheter för att vi har en tro, något som vi ibland kan höra människor utanför kyrkan säga om oss – att vår tro är en flykt. Men våra föregångare, som vi möter idag – Jakob, Paulus och den kanaaneiska kvinnan – vittnar om att trons väg ibland rent av är en kamp.

Jakob brottas med Gud och har bestämt sig för att inte släppa taget utan en välsignelse. Han vill inte gå ut ur kampen tomhänt, det ska minsann vara värt det. Och när han lämnar kampen bakom sig är han förändrad till både kropp och själ: Han haltar nu för resten av livet men han är också välsignad. Och han har fått ett nytt namn, en ny identitet.

Precis som Jakob går vi ur våra kamper både haltande och välsignade och med ny identitet. Kamperna formar oss, ger oss kanske rent av insikt om oss själva och trygghet i vilka vi är. Men vi kommer också alltid att bära sår efter kampen. Kanske syns inte våra sår så tydligt som Jakobs, men i vissa situationer – stunder som väcker minnen av den kamp vi varit med om – kommer vi kanske att känna att vi haltar fram (jag tänker exemplevis på sorgens svåra kamp, där födelsedagar eller andra händelser som påminner oss om den vi har förlorat får oss att krampa till en stund).

Paulus beskriver hur han kämpar mot världen. Med Gud och sin tro på sin sida möter han motgångar både till kropp och själ. Han upplever sig ”misskänd”, han blir inte lyssnad till och han är ”nära döden”.  Han står mitt i denna kamp när han skriver till de kristna i Korinth.

Jag tror många kristna i Sverige kan känna igen sig i Paulus känsla av att vara ifrågasatt och ”misskänd”. En hel del ungdomar vittnar om hur deras tro ifrågasätts av kamrater. Det är lätt att vifta bort troende som hopplösa ”lyckojägare” som flyr vardagen och rädslan för döden genom tro på något övernaturligt och de dödas uppståndelse. Som kaxig ungdom brukade jag själv ställa motfrågor så fort jag blev ifrågasatt. Frågan ”Hur kan du tro på Gud?” mötte jag med ”Hur kan du inte tro på Gud” osv.
Trons liv är ju inte en dans på rosor. Ibland innebär den rent av motstånd, ja en kamp med världen.

Så kommer vi till den kanaaneiska kvinnan. Hon kämpar med Jesus (och hans lärjungar). Precis som Jakob är hon fast besluten om att inte lämna kampen tomhänt, vilket hon ju inte heller gör.
Hon tillhör inte judarna, tillber inte deras Gud, firar inte deras högtider. Ändå vänder hon sig till Jesus med sin bön. Fast besluten om att han ska rädda hennes dotter från alla plågor.
Det är så häftigt med den här texten, för det är hela tiden den här kvinnan som för berättelsen framåt, det är hon som agerar.
Hon ropar så att lärjungarna störs.
Hon faller ner framför Jesus så att han måste bemöta henne.
Hon tjatar, ja rent av diskuterar med vass tunga och vinner också diskussionen.
Förstår ni storheten i detta – att vinna en ord-fajt med Jesus?
Hon går från kampen välsignad.

Kamp och mera kamp.
Brottning med Gud, motstånd, klagorop och tjatande bön.
Bilder för hur ett troende liv kan se ut, hur det ofta är – en kamp. Kamp med Gud, med världen, och en tjatande klagobön. Svara! Välsigna mig!

I våra stunder av kamp kan vi hämta tröst hos våra föregångare i Bibelns olika böcker. Också de utstod kamp. Livet var inte en dans på rosor för någon av dem. Kampen är en del av det troende livet, ja en del av livet.
Vi kommer ur kampen, med välsignelse från Gud. Men vi får räkna med att vara påverkade av kampen resten av livet, formade av den. Den blir en del av vår identitet.

Men låt oss inte skrämmas av den. Gud är där. Alltid. I allt. Och Gud kämpar med oss.

Säg bara ett ord

Predikan på tredje söndagen efter trettondedagen, årgång 1 - "Jesus skapar tro", 2015-01-25

1 Kung 8:41-43
Rom 1:16-17
Matt 8:5-13

I begynnelsen, sägs det, skapade Gud världen med sitt Ord. ”Ljus, bli till!” sa Gud och så snart Ordet var uttalat var där också ljus. Sån makt finns det i Guds Ord, att det som sägs också görs.
Därför är en av de viktigaste trosbekännelserna bland judar kopplat till Guds Ord: ”Vi ska höra och vi ska göra”.

Så börjar ju också ett av våra evangelier med det kända ”I begynnelsen fanns Ordet…”
Så sprids också berättelserna om Jesus efter hans uppståndelse och tron på honom sprids genom det predikade Ordet, och vi vet att det finns makt i ord, inte bara i Guds Ord utan till och med i människors ord.
Våra ord har makt att upprätta och förgöra en människa, att stärka eller modfälla. Orden vi hör och orden vi säger är en stor del av det som formar våra liv.
Om våra ord har en sån makt, vilken makt har då inte Guds Ord? Det ord som skapar världen, det Ord som ger liv.
Idag möter vi Jesus som, som vanligt är på väg någonstans. Denna gång kan vi anta att han är på väg hem eftersom han just har äntrat sin hemstad, Kafarnaum. Där möter han officeren, en maktens man, men inte bara vilken makt som helst. Den här soldaten tjänar Rom. Romarriket som ockuperade större delen av det som låg vid Medelhavet och även Israel.
Jesus möter här sin förtryckare, sitt folks förtryckare, sin mobbare om man så vill.
När denna representant för förtryckaren kommer och berättar för juden Jesus om sin sjuke tjänare är det inte så märkligt att Jesus lite fräckt undrar: ”Ska då jag komma och bota honom?”
Det är som när mobbaren plötsligt ser sig i behov av hjälp från sitt mobboffer. Förtryckaren kryper till korset. ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak!”
Det är ett ”förlåt” och ett ”hjälp!” på en och samma gång. Men det Jesus anmärker på är det som soldaten säger sen. På grund av dessa ord proklamerar Jesus skamlöst att denne officer har tro som överskrider alla han har mött i Israel. Varför?
”…men säg bara ett ord…” Officerens tro att ett ord från Jesus räcker är en tro på att Jesus är bärare av det där gudomliga ordet som kan ge liv, det där ordet som skapade världen, som fortfarande skapar och ger liv, räddar och upprättar.
”Gå, du trodde och det skall ske”. Gud sade… och det blev så. Vi vill höra och vi vill göra. Ord och handling hänger ihop.
Vad är detta för tro som Jesus lyfter fram som en förebild?
Är det en genomtänkt reflektion om Guds väsen och natur?
Nej, det är en tillit. En tillit till Jesus och en bön bortom förstånd och stolthet.

Vem av oss kan veta vem som äger en sån tro? Kan vi avgöra vem som har en stark eller svag tro?
Nej! Ingen utom Gud känner oss så väl. Och det är aldrig någonsin vår uppgift som kristna att avgöra om andra människor tro är tillräcklig. Vi är inte domare. Officeren var inte jude, och tillbad inte Israels Gud, ändå säger Jesus att officerens tro är stark. Tron finns inte bara bland hans lärjungar och efterföljare.
Som kristna är vår uppgift att söka en sån tro och söka lyssna till Guds röst. Den söker vi i bön, genom att fördjupa oss i Bibelns ord och särskilt berättelserna om Jesus, i gemenskap med andra och i samtal.

Vi ska höra och vi ska göra!
För också våra ord har makt, våra ord kan skänka hopp, tro, kärlek, glädje, liv.

Om vi förstod vad som ger oss fred...

Predikan på första söndagen i advent, årgång 3 - "Ett nådens år", 2014-11-30
Sak 9:9-10
Rom 13:11-14
Matt 21:1-9


Hosianna!
Visst är det inte riktigt advent förrän vi har fått stämma in i de där hosianna-ropen!
Vi har ingen aning om vem den där Hosianna är, eller vänta nu, är det en person eller? Är det ens ett ord? Vad är det vi sjunger egentligen?
En av de mest kända psalmerna och ingen har en aning om vad det är vi sjunger. Skulle kunna vara vad som helst ju.
Jag tänker förstås berätta svaret, så vi slipper gå i okunnighetens land resten av adventstiden.
Hosianna är hebreiska – det är den förtrycktes bön i nöd till Gud och betyder kort och gott ”Hjälp!” eller ”Rädda!”
Vi hittar det här utropet i Ps 118: ”Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn!”
Hosianna-ropen kom att användas flitigt under lövhyddehögtiden och blev så småningom mera av ett hyllningsrop. Ungefär som vårt ”Leve!” Men i grunden är det ett rop i nöden efter hjälp.
Sen har vi ju också den vackra Sakarja-texten, som Gustavo läste för oss och som kören sjöng för oss, som citeras i evangelietexten och pekar på att Jesus är den där hjälpen – fredens kung, som nu rider in i Jerusalem, den heliga staden.
Fred, ja!
Jerusalem och fred. Det är kanske fler än jag som har svårt att koppla ihop de två orden, särskilt just nu.
I somras besökte vi – anställda i Botkyrka församling och några av våra förtroendevalda. Som jag såg fram emot den resan, att få komma till den heliga staden och jag hade gjort mig föreställningar om hur det skulle vara att komma dit och fy en sån där ”Det var här det hände”-känsla.
Vi kom dit, men känslan uteblev.
Vi gick in i staden, men känslan svämmade inte över mig.
Vi kom till västra muren – det som finns kvar av tempelmuren och där bad vi. ”Här ber människor för fred” sa vår Guide.
Jag krånglade mig fram, la handen på den varma muren. Jag stod axel mot axel med en ung kvinna som hade sin ena hand på muren och med den andra höll hon skriften framför ansiktet. Gungande mot muren och under gråt reciterade hon skriften. Hon grät!
Därför att där på tempelberget, där Herrens tempel borde stå, där står istället 2 moskéer.
En bit bort står en menorah (sjuarmad ljusstake) och väntar på att ställas in i det återuppbyggda templet. ”Må det ske skyndsamt och inom våra dagar”.
Är det verkligen att be för fred? Det är att sörja något som inte längre är, men är det att be för fred? Verkligen?
2 dagar senare, när vi gick ner för Olivberget med Jerusalem framför oss stannar vi på en plats där Jesus, enligt traditionen ska ha stannat och gråtit över den heliga staden. ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig.”(Luk 19:42)
Tänk att Jesus med de orden sagda och med den sorgen i hjärtat ändå tågar in i staden under feststämning. Att han tillåter Hosianna-ropen att flöda fram, låter lovsången stiga och tågar in under sång och glädje.
In i staden som bara dagar senare kommer att tömma hans kropp på liv.

Gud låter ingen slippa undan fredens konung.

För verkligheten är att inte ens den heliga staden, där Guds eget tempel står förstår vad fred är.

 Hosianna!
Hjälp!
Tåga in också hos oss.
Tåga in i våra hjärtan och i hjärtan hos våra politiker och beslutsfattare.
Tåga in till fattig och rik, flykting och hemlös,
till journalister och filmskapare.
Till bloggare och predikant.
Till ungdom och till kyrktant (det rimmar ju det här).

Erbjud oss alla en ny chans, år efter år,
en ny chans till fred, så kanske vi till slut förstår.
Kom på åsna eller häst,
det som passar dig bäst.
Kanske du helt enkelt går.
Oavsett: Hosianna! Ge oss ett nådens år! Amen.