En kroppslig Gud

Predikan på midfastosöndagen, årg. 3 – "Livets bröd", 2014-03-30

Ord 9:1-6

1 Kor 10:1-6

Joh 6:48-59

"Jag kan inte!"
Har du sagt så någon gång? Jag vet inte hur många gånger jag har använt den frasen, inte minst som barn. Ibland är det mest ett konstaterande typ "jag besitter inte kunskapen att utföra den här uppgiften", men alltför ofta tror jag att vi egentligen menar "Jag ger upp".
Men det borde betyda: "...så jag får försöka igen och igen och igen".

För det finns ju inget annat sätt att lära sig någonting i livet än att pröva sig fram, att öva och försöka igen och igen och igen. Det gäller konsten att spela ett instrument, bemästra en idrottsgren, och den grundläggande konsten att lära sig sitta, stå, krypa och gå. "Övning ger färdighet" sa alltid mina gymnastiktränare, när jag och mina lagkamrater missnöjt utropade "jag kan inte! det går inte!"

Vi behöver utrustning, absolut. Vi behöver teorier, absolut! Om jag ska lära mig cykla behöver jag både en cykel och förstå hur jag ska gå till väga för att föra cykeln framåt. Men hur mycket jag än läser om konsten att cykla kommer jag aldrig att klara det förrän jag har satt min kropp på den där cykeln, lyft upp fötterna på pedalerna och provat mig fram.

Jag kan inte spela piano. Men jag både har ett piano och vet hur man gör.
Förra veckan var det ju pianofestival här i Tumba kyrka och våra fantastiska musiker erbjöd pianolektioner. Gunnar drillade mig i en halvtimma. Jag fick öva på det fantastiska och mycket svåra stycket "Ha den äran idag!".
Jag har inga problem att läsa noter och jag vet hur man bygger ett ackord och jag visste precis vart jag skulle sätta fingrarna och jag vet ju hur det ska låta, ändå hade jag fortfarande problem en halvtimma senare. "Ha den … Äran i … DAG!" Det är ännu inte musik. Det är toner, ja, kanske man kan säga melodi och det är ackord. Men ingen rytm och inte ännu musik. Jag kan inte spela piano, för jag har inte ännu den kunskapen i min kropp.

Vi är ju inte bara hjärnor, vi människor. Vi är kroppar. Och allt vi gör, gör vi med hela vårt jag.
Kristendomen är ju en väldigt kroppslig religion, vår Gud är en mycket kroppslig Gud. Gud möter oss kroppsligen: föds som ett litet människobarn, Gud hungrar och törstar, Gud dör med sin kropp på ett kors, Gud uppstår. Gud möter oss och kommer våra kroppar nära i dopet och i nattvarden.
Och vi möter Gud med våra kroppar. Vår bön är mer än ord – vi sitter och står, knäfaller, lyfter våra händer, knäpper dem, korstecknar oss, vandrar mot altaret och ljusbäraren, tar varandra i hand med orden "Herrens frid". Vår bön är mer än ord. För "Ordet blev kött".

Jesus talar ju väldigt mycket om det där köttet i vår evangelietext idag. Det är nästan så man ryggar tillbaka för allt tal om att äta hans kött och dricka hans blod. Och när lärjungarna också börjar skruva på sig och tvista sinsemellan om vad han kan mena så förstärker han bara det hela – ni måste äta mig och dricka mig! (När man läser den här texten kan man verkligen förstå att de första kristna ibland anklagades för att utöva kannibalism).

Men det här talet har en tydlig koppling till nattvarden och är en tydlig markering (eller egentligen en dubbel markering:
– i nattvarden är verkligen Kristus närvarande.
– Det är viktigt att det verkligen sker ett ätande och ett drickande.

Varför då?
Jo, för at Gud är livets Gud, den levande Guden, som ger oss liv. Och våra liv är mer än intellektet. Vi är kroppar och vi gör inte alltid det vi säger, men vi gör det vi gör och med våra kroppar förmedlar vi också våra ord. ("SKRIK INTE!!!")

När jag prästvigdes blev jag "Verbi Divini minister" – Det gudomliga Ordets tjänare. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag än står och predikar om att ge bröd åt dem som är hungriga om varken jag eller någon som hör mina ord använder våra kroppar till att också göra det. Ordet blir gudomligt först när det också blir kött. Och predikar jag evangeliet om och om igen kanske det till slut också landar i kroppen. Då kanske till slut tro, lära och liv blir ett som biskopen sa åt oss nyvigda att sträva efter.

Gud har alltid mött sitt folk kroppsligen och därigenom gett dem liv och befrielse. Gud delade havet så att Guds folk gick torrskodda igenom när de flydde från fångenskapen i Egypten. Gud lät bröd falla från himlen så att de åt sig mätta när de sedan vandrade vilse i öknen i 40 år.

Jesus ordval när han kallar sig själv för livets bröd är ingen tillfällighet. Han har redan gjort tydliga kroppsliga anspråk på att vara ett med den Gud som ledde sitt folk genom hav och öken. Han har just mättat flera tusen människor med bara några bröd och fiskar och han har vandrat över ett stormigt vatten oskadd. Nu står han och sätter ord på det han redan har predikat med sin kropp: "Jag är livets bröd". Han säger inte att han har brödet, utan att han själv är det.
Genom honom får vi liv – evigt liv, fysiskt liv. Gud vet att ord ibland övergår vårt förstånd och ibland inte räcker till. Gud delar våra liv. "Ordet blev kött och bodde ibland oss" står det i Johannesevangeliets prolog. Men detta "ibland" kan lika gärna översättas med ett "inom oss" och ska kanske läsas just i den dubbla bemärkelsen.

Därför möter Gud oss kroppsligen, i bön, i dopet, i nattvarden. Därför äter vi Kristus, smakar och sväljer, tar emot Gud med våra kroppar, i våra kroppar. Det är något som går djupare än teoretisk kunskap. För Gud vill inte prata med oss, Gud vill leva med oss och genom oss, och finns i varje andetag.

Gud i oss – vi i Gud.

Amen.

Gör det du kan!

Predikan på andra söndagen i fastan, årg. 3 – "Den kämpande tron", 2014-03-16

Jes 61:1-3

Heb 11:23-27

Mark 14:3-9

Gör det du kan!
Det behöver egentligen inte vara svårare än så.

Vilka kontraster de utgör, personerna vi möter i evangelietexten idag!
Lärljungarna som plikttroget följer Jesus. Som nyktert och genomtänkt har svar på tal och genomreflekterade argument för varje handling.
Kvinnan, som utan rädsla och skam, passionerat och osjälviskt häller ut den dyra oljan över Jesus. Utan reflektion, av hjärtats glöd, av kärlek, blottande, hängivet, i efterföljelse.

Det hon gör gnager i lärjungarna. Kanske känner de sig otillräckliga. Kanske önskar de att de själva hade möjlighet, hade mod att kunna utge hela sina jag till Jesus, våga öppna sitt innersta och leva helhjärtat, orädda, i efterföljelse.

Jag känner igen mig själv, kanske gör du det också. Jag tänker på de gånger jag tittar på den där galan – "Svenska hjältar" eller vad den heter. När jag får berättat för mig om dessa fantastiska människor som låter sitt hjärta fyllas av medlidande och släpper allt för att hjälpa en annan.

Genast börjar en inre dialog i mig: "Vilka fantastiska människor det finns! Underbart!" tänker jag. Samtidigt börjar jag inför mig själv försvara mitt eget agerande (eller snarare icke-agerande).
- vem vet vad pengarna man ger egentligen går till?
- jag har ju min familj som behöver mig och all min kraft.
- det är ju inte så enkelt… Tänk vad mycket man kommer undan med, med den meningen – det är ju inte så enkelt…

Och bakom försvarstalet ligger en känsla av skuld – vetskapen om att jag kunde göra mer, ville göra mer, borde göra mer. Den där skulden uttrycker vi på olika sätt. Ibland försvarar vi oss inför andra, precis så där som lärjungarna gör: "Vilket slöseri", "För den oljan hade man ju kunnat få trehundra denarer att ge åt de fattiga".

Jesus markerar tydligt: "Låt henne vara!" – låt inte din känsla av skuld gå ut över henne, och han ställer som vanligt precis rätt fråga: "Varför gör ni henne ledsen?"
Ja, varför? Varför blandar jag in alla andra i min egen kamp i att leva enligt Guds vilja? Varför gör jag henne ledsen?

"För den oljan hade man ju…". Där bakom orden av anklagelse ligger ett försiktigt "jag är i alla fall inte sämre än någon annan", ett urskuldande, en känsla av att inte vara sämst om än inte tillräckligt bra. En känsla av att inte duga, inte räcka till.

Därför vågar jag inte göra som kvinnan. Därför gömmer jag mig bakom ett skal av präktighet och nyktert resonemang. Därför ger jag lite lagom till människor som tigger om min hjälp, lägger lite grann i kollekten. Jag gör något i alla fall, så att jag en liten stund bedövar min känsla av skuld. Jag kan ju inte lösa världens alla problem.

Men vad skulle hända om jag "slappnade av" litegrann?
Om jag släppte taget?
Om jag föll i Jesu armar så som man faller i förälskelse?
Om jag slängde mig passionerat, utan att skämmas för den person jag kan komma att blotta – mig själv.
Vad skulle hända då? Kärlek? Evangelium?

"Hon har gjort vad hon kunde" säger Jesus. Det vill säga, hon har inte gett allt hon har, utan hon har gjort det hon kan. Hon har inte funderat över alla alternativa sätt att använda oljan. Hon har inte diskuterat fram och tillbaka över det optimala agerandet i varje stund. Hon har gjort… det hon kan göra, det enda som står i hennes makt att göra.

Tänk om jag skulle sluta göra det som krävs och börja göra det jag kan!
Tänk om jag skulle sluta väga fram och tillbaka för att söka efter anledningar att låta bli eller göra på ett bättre sätt. Tänk om jag bara gjorde. För att jag vill. För att jag vågar. Det jag kan.

Gör det du kan!

Det behöver egentligen inte vara svårare än så.
Och tillräckligt svårt ändå.

Låt oss be…

40 dagars rannsakan

Betraktelse på askonsdagsmässa, årg. 3 - "Bön och fasta", 2014-03-05
2 Kor 7:8-13

Idag börjar vår 40 dagar långa vandring mot korset. Jag vet inte på vilket sätt du tänker fasta i år, om det är från kött eller från sötsaker eller från någon ovana. Men det viktigaste under den här perioden är inte att lyckas med din yttre fasta. Det viktiga är vad den fastan gör med ditt inre liv. Vandringen mot korset är en gåva till oss. Vi behöver hjälpa varandra att ta på allvar våra livsviktiga frågor om hur vi lever våra liv, vilken riktning vi har i livet.

I Gud är det som vi lever och rör oss och är till.

Gud bor i dig.

Guds kraft verkar genom dig.

Vad fyller du din längtan med?

Vad lägger du din kraft och energi på?

Gud har gett dig din kropp och din själ.

Hur använder du din kropp?
Tar du hand om den?

Hur använder du din själ?
Tar du hand om den?

Gud har gett dig hela världen.
Tar du hand om den?

Hur upprätthåller du din relation till Gud?

Fastan är en tid som ger oss möjlighet att fördjupa oss i vår Gudsrelation och i meningen med vårt liv.

Varför lever jag? För vem? Hur kan jag bättre leva enligt Guds vilja? Hur kan jag bättre stå i tjänst för livet?
Hur kan jag komma med hopp där misströstan råder?

Paulus skriver att en sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning och som ingen behöver ångra. Det låter hårt, att Gud vill att vi ska sörja. Så är det inte. Men om vi, när vi börjar rannsaka oss själva, vår livshållning kommer till insikt om saker vi skulle vilja förändra, får syn på vår egen del i världens synd, om vi får syn på hur vi med vår livsstil bidrar till andra människors olycka… Ja, då skapar det förstås en sorg i oss. Men den sorgen, och den insikten är det första steget i en förändringsprocess.

Precis som Jesus vandring mot korset blev tyngre och tyngre, hans lärjungar märkte hur hans mod sjönk. Han gick igenom lidande och död. Men Jesus vandrade mot livet, evigt liv, nytt liv, fulländat liv.

Därför vandrar vi med Jesus mot det där korset. 40 dagars rannsakan. Vi tar vårt kors. Söker efter vårt liv, vår längtan. Försöker rikta våra liv mot uppståndelsen – nytt liv, liv för fler.

(Avsluta med att läsa den indragna texten igen).

Låt oss tillsammans be och bekänna:

Barmhärtige Gud,
i din kärlek vill jag leva och ge kärlek vidare.
Gör mig till redskap för din fred.
Rena mig så blir jag ren.
Hela mig så blir jag hel.
Drag mig till dig så får mitt hjärta ro.
Amen.

Kärlek är sårbarhet

Predikan på Fastlagssöndagen, årg. 3 - "Kärlekens väg", 2014-03-02
Höga v 8:6-7

2 Kor 5:14-21

Mark 10:32-45

 

Vi människor är så sårbara. Och det är något av det värsta vi vet. Vi tycker inte om att visa vår svaghet, vi vill ogärna visa mer känslor än nödvändigt. Vi går sällan "all in" i relationer. Vad är det vi är så rädda för egentligen?

"En dunkel örtagård jag vet vars port jag ofta nalkas.
Den lockar med sin enslighet, när kvällen börjar svalkas.
Där inne dväljs min bäste vän, men jag vid porten dröjer än."

Så går första versen på en av mina absoluta favoritpsalmer.

Vår sårbarhet. Den förlamar oss. Den hindrar oss från att gå in genom den där porten. Tänk om jag inte får tillbaka vad jag ger.
Tänk om den jag älskar inte älskar mig tillbaka.
Tänk om allt mitt engagemang inte blir besvarat.
Tänk om allt jobb och all energi jag lägger ner inte ger den utgång jag önskar.
Tänk om…
Ja, fyll i det du själv brukar sätta upp som hinder för att gå in helhjärtat för något, det som hindrar dig från att, som Jesus sa: "älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Och din nästa som dig själv". Vad hindrar dig från att gå in genom den där porten?

Att älska helhjärtat kräver att man är trygg. Kärlek kräver mod. Det vet alla som har provat. Att älska är att visa sin sårbarhet, att vara sårbar, att öppna hela sitt jag. Det var ju det Gud gjorde i Jesus (bre ut armarna). På korset. Sårbart. Naket. Smärtsamt. Utgivande. Och det ger människorna liv.

Nu menar jag förstås inte att du och jag ska dö för mänskligheten. Det har ju Jesus gjort och det räcker. I en av fastans psalmer sjunger vi "Så som Jesu smärta var, aldrig någons varit har… Så som Jesu kärlek var, aldrig någons varit har". Vi kommer aldrig att kunna mäta oss med Guds kärlek.

Men det kristna kärleksbudskapet är tydligt och okomplicerat:

Den som vill vara störst bland er ska vara den andres tjänare.

Älska varandra.

Älska era fiender. Be för dem som förföljer er.

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni också göra för dem.

Du ska älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Och din nästa som dig själv.

Kärlek är inte en känsla. Det är en kraft, det är en livshållning, ett förhållningssätt. Under prästutbildningen fick jag höra: "Du behöver inte tycka om alla människor, men du måste älska dem". Alltså, kärlek är inte att tycka om. Kärlek är att tjäna.
Jesus själv visar ju både ilska, besvikelse och avsky för en hel del av de människor han möter, men också för dem dör han.

Kärlek! – ibland säger vi ordet och tänker på rosa fluff, att segla på moln, eller något annat idylliskt tillstånd. Kärlek!

Då hör jag Jesu ord eka, svaret på Jakobs och Johannes fråga om platserna till höger och vänster. "Ni vet inte vad ni ber om". Jag hör den trötta förälderns svar till ungdomen som längtar efter det där mysiga familjelivet – "Du vet inte vad du ber om. Vänta du bara". Kärlek – du vet inte vad som väntar. Det är inte alltid rosa fluff. Kärlekens väg är ansvar, sårbarhet, smärta och besvikelse.

Lärjungarna väntade sig världslig makt och en tron, men Jesus räddar människans innersta på ett kors med rövare till höger och vänster, som också får plats i hans rike. Vid hans fötter hans egna avrättare, som också de får plats i hans rike.

Vi går snart in i fastan. På onsdag firar vi askonsdagsmässa här och inleder fastetiden tillsammans med bön och nattvard.
40 dagars förberedelsetid inför påskens fest. 40 dagars övning i att vandra kärlekens väg. Också Jesus övade och prövades i 40 dagar innan han gick ut i sin offentliga verksamhet. Vi gör det varje år.
40 dagars övning och prövning.

Fastan är en tid att avstå från överflöd. Avstå från det som står i vägen för kärlekens väg. Avstå från det vi kallar "vårt eget", trots att vi i sann mening inte äger någonting. En tid att försiktigt skala av i vårt liv, för att få syn på det som verkligen är viktigt.

Fastan är en tid för rannsakan. En tid att meditera över vägen vi vandrar. En tid för att nalkas den där örtagården och rannsaka sitt inre med frågan – vad längtar mitt hjärta och min själ efter? Hur ser min örtagård ut? Vad hindrar mig från att gå genom porten?

Fastan är en tid att umgås med Gud. Att öva sig i bön. Att fördjupa sin relation till Gud.
Att be är att våga vara sårbar, det är att öppna sig för Gud och därigenom också för sig själv. Tillsammans med Gud söker vi kärlekens väg. Tillsammans med Gud söker vi modet och viljan att gå den.

Stark som döden är kärleken! Läste vi i Höga visan idag. Den som vandrat kärlekens väg, den som vågat vara sårbar har sällan ångrat sig. Vad vore kärleken utan smärtan och sårbarheten?

Att vandra kärlekens väg är svårt. Men vi gör det tillsammans. Att våga vara sårbar kräver mod och att man är trygg. En församlings uppgift är att stötta varandra på den vägen.

När vi träffades i gudstjänstgruppen för 10 dagar sen och samtalade om texterna så rörde sig samtalet mycket kring det här. Att i kärleken måste man vara sårbar, men att det då finns en verklig kraft i kärleken. Och att för att kunna älska vår omvärld måste vi känna oss trygga och känna oss älskade.

Vi kom då att tänka på en psalm som ända sen den skrevs på 70-talet ligger högst upp på topplistan bland ungdomars psalmval. Därför att den behövs. Därför att de behöver höra orden i den om de någonsin ska våga gå kärlekens väg:

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Det finns allt för många som vill tala om att du bör vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.

Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja, eller nej.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Låt oss be…
"Herre, visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den"