Rom 3:21-28
Luk 18:9-14
Jag kan inte hjälpa att känna för den där farisén i Jesus berättelse. Han får föreställa någon slags ”bad guy”. Och vi är så skolade i att redan från början se på farisén med kritiska ögon och på tullindrivaren med omsorg. Men om vi ska förstå den här texten måste vi sätta oss in i hur de första åhörarna såg på de här två figurerna – vi ser upp till farisén, han är en förebild. Och tullindrivaren är någon som bryter ner samhället.
Och jag tycker lite synd om farisén som får sluta som ”bad guy”. Här går han dag ut och dag in och kämpar för att få ihop det – livet och tron, vardagen, Guds bud, livet som god jude, god människa. Han ger verkligen sitt allt, lägger ner hela sin själ: Han håller sin fasta två dagar i veckan, han ger tionde – 10% av allt han tjänar läggs i tempelkistan, men inte nog med det. Han ger också tionde av allt han köper. Det ska ju säljaren själv se till att lägga, men för att vara på den säkra sidan så lägger farisén även denna summa (när han handlar för 10 denarer lägger han dessutom en denar i tempelkistan). Allt för att göra allt för att templet får in de pengar som behövs för att bistå de fattiga med vad som behövs.
Och nu står han här i templet och är tacksam, riktar sin tacksamhet till Gud. Här står han och tackar Gud för allt det goda han gör. Han tillskriver Gud alla sina goda gärningar. ”Tack, Gud att du har gjort mig till den jag är. Tack Gud, att jag gör allt detta!”
Och han lägger märke till tullindrivaren längst bak i templet – svikaren: juden som går romarnas ärende genom att ta upp skatt till Rom av alla som vill in i den heliga staden. Tullindrivaren som har mage att ta ut pengar av sitt eget folk när de vill komma till Jerusalem för att be och fira sina högtider. Tullindrivaren – tjuven som, som de flesta tullindrivare, förmodligen tar ut lite extra av varje person som vill in och lägger i sin egen ficka eftersom Rom inte betalade ut några direkt höga löner.
Och farisén ser denna tullindrivare, och han känner tacksamhet. Tacksamhet över att han inte har hamnat där, över att han inte står på samhällets botten, över att han har getts det liv som han nu har, där han kan fokusera på sina goda gärningar, och inte på att stjäla för att få råd med brödfödan. Han känner tacksamhet!
Är det så fel?
Är det så fel att göra allt man kan för att vara en god människa?
Är det så fruktansvärt fel att kämpa för att göra rätt?
Är det så himla fel att man vill vara god?
Och är det så fruktansvärt fel att känna tacksamhet?
Är det så fel att göra allt man kan för att vara en god människa?
Är det så fruktansvärt fel att kämpa för att göra rätt?
Är det så himla fel att man vill vara god?
Och är det så fruktansvärt fel att känna tacksamhet?
Min tro får mig att vilja vara god.
Min tro får mig att vilja handla ekologiskt.
Min tro får mig att skänka pengar till välgörenhet och ha fadderbarn i Mali.
Är det så himla fel?
Är det så himla fel att sträva efter att följa Guds bud? Är det så himla fel att försöka vara en god kristen? Är det så himla fel att kämpa och kämpa för att blidka Gud?
Och är det så fel att jag känner tacksamhet över mitt liv?
Min tro får mig att vilja handla ekologiskt.
Min tro får mig att skänka pengar till välgörenhet och ha fadderbarn i Mali.
Är det så himla fel?
Är det så himla fel att sträva efter att följa Guds bud? Är det så himla fel att försöka vara en god kristen? Är det så himla fel att kämpa och kämpa för att blidka Gud?
Och är det så fel att jag känner tacksamhet över mitt liv?
Varje dag möter jag människor som på olika sätt har hamnat snett i livet – missbruk, utanförskap, våld, kriminalitet… Och jag känner ofta tacksamhet över att mitt liv inte har blivit så, att jag inte är som dem. Är det så himla fel?
JA! Det är det!
Fariséns tro ska inte få honom att känna tacksamhet.
Min tro ska inte få mig känna tacksamhet.
Vår tro ska få oss att känna medlidande, sympati, kärlek till våra medmänniskor!
Min tro ska inte få mig känna tacksamhet.
Vår tro ska få oss att känna medlidande, sympati, kärlek till våra medmänniskor!
Vår tro ska inte driva oss att vara så goda som möjligt, den ska driva oss närmare vår omgivning. Vi ska inte känna oss som någon annan än ”de där”, vi ska känna oss som en kropp med varje människa vi möter.
Om vår kärlek till Gud inte driver oss att älska alkisen i parken, gängen som skjuter på varandra, är det inte ren kärlek.
Det är ingen idé att lägga en massa energi på att blidka Gud med våra goda gärningar – vi måste sluta fokusera på vår egen frälsning. Jesus dog på korset och uppstod, betyder det ingenting för oss? Är det inte blidkande nog?
Guds kärlek når oss vad vi än gör. Vi är omslutna av Guds nåd och Guds godhet och Guds omsorg och Guds välsignelse och Guds utgivande kärlek oavsett hur våra liv formas.
Om inte den erfarenheten driver oss ut till vår omgivning, då tror vi kanske inte riktigt på det. Då tror vi verkligen inte att det är sant. Då vågar vi inte lita på det. Då vågar vi inte släppa försöken att blidka Gud och vara så goda som möjligt i Guds (och människors) ögon. Då vill vi passa in, göra rätt.
Och det är inget fel i att göra gott, men det räcker inte!
Om inte den erfarenheten driver oss ut till vår omgivning, då tror vi kanske inte riktigt på det. Då tror vi verkligen inte att det är sant. Då vågar vi inte lita på det. Då vågar vi inte släppa försöken att blidka Gud och vara så goda som möjligt i Guds (och människors) ögon. Då vill vi passa in, göra rätt.
Och det är inget fel i att göra gott, men det räcker inte!
Kristendomen är ingen ”sköt dig själv och skit i andra”-religion.
Vår kärlek till Gud är otillräcklig om den distanserar oss från varandra. Jag ska inte vara tacksam över att det finns människor som lider men att jag inte är en av dem – för i själva den tanken ligger känslan av att det inte är mitt problem, men det är mitt problem.
Världens misär är mitt problem.
Det är mitt problem att det finns människor som har hamnat snett i livet. De är mina bröder och systrar. De angår mig. Vi kom lika nakna in i den här världen och ska lämna den lika nakna. Vi angår varandra. De angår mig.
Det är mitt problem att det finns människor som har hamnat snett i livet. De är mina bröder och systrar. De angår mig. Vi kom lika nakna in i den här världen och ska lämna den lika nakna. Vi angår varandra. De angår mig.
”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig där var ton skall en hyllning till dig bära.
Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära!”
Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära!”
Så sjöng vi tidigare, och det är precis det farisén försöker göra. Men att leva till Guds ära måste innebära att jag lever i ett ”vi”. Att jag bryr mig. Att människors problem angår mig.
Vår tro ska driva oss närmare vår omgivning. Vår tro ska driva oss att älska.
Låt oss be:
Gud, från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar
ut i en värld där stora risker väntar.
Ett med din värld, så vill du vi skall leva.
Gud, gör oss djärva!
ut i en värld där stora risker väntar.
Ett med din värld, så vill du vi skall leva.
Gud, gör oss djärva!
Lyft oss, o Gud, ur våra tröga vanor.
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.
Gud, gör oss fria!
Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.
Lös oss från jaget, ge oss kraft att älska.
Gud, gör oss fria!
Ge oss din blick för dolda möjligheter.
Ge fantasi att finna nya medel,
Gud, i din tjänst för fred och bröd åt alla.
Gud, gör oss kloka!
Ge fantasi att finna nya medel,
Gud, i din tjänst för fred och bröd åt alla.
Gud, gör oss kloka!
Människors krav skall pressa oss, och tvivel,
oro och jäkt skall tynga våra sinnen.
Låt oss då känna att din kärlek bär oss.
Gud, gör oss glada!
oro och jäkt skall tynga våra sinnen.
Låt oss då känna att din kärlek bär oss.
Gud, gör oss glada!
Amen
(Sv. Ps. 288)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar