tänk om jag vore fri!

Predikan på femte söndagen i påsktiden, årgång 3– "Att växa i tro, 2014-05-18

Jes 57:15-16

Gal 5:13-18

Joh 17:9-17

Den här predikan handlar om kärlek och frihet. Det är nämligen det som sticker ut i texterna vi har läst idag.

”jag finns hos den modlöse och försagde”.
”ni är ju kallade till frihet bröder”.
”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: du skall älska din nästa som dig själv”.
”Jag ber inte att du tar dem ur världen utan att du bevarar dem från det onda”.
Kärlek och frihet. Oundvikligt viktiga ord i den kristna tron. Två storheter som är beroende av varandra.

Vi är kallade till frihet med uppdraget att älska vår nästa som oss själva. Tänk om vi var helt fria att älska vår nästa! Om vi var helt fria att våga älska oss själva helt och fullt!

En lärare i själavård sa under prästutbildningen: ”du behöver inte och kan inte tycka om alla människor. Men du måste älska dem!” Det kristna kärleksbudskapet handlar nämligen inte om känslor. Att älska är ett verb, det är något vi gör, inte något vi känner. Det är att möta min omgivning med insikten att våra liv har samma värde, och att det värdet är oerhört högt. Det är att behandla alla människor som jag själv vill bli behandlad, mig själv inkluderat. 

Jag är kallad till frihet med uppdraget att älska min nästa. Som mig själv.

Varje dag gör jag val. Större och mindre. En del stora val är mindre än de verkar och en del små val är större än de verkar.

Jag har stor frihet. För jag lever i ett land med religionsfrihet och åsiktsfrihet, i ett land där det är olagligt att kränka mig eller diskriminera mig pga mitt kön, min läggning, min härkomst, ålder, religionsutövning eller något annat som skiljer mig från den vedertagna normen eller ”världen” som Jesus säger i Johannesevangeliet.

Därför har jag stor frihet kan man tycka när jag gör mina val varje dag i det lilla - väljer kläder, till mig själv och mina barn. Uppdaterar min status på fb, gör i ordning frukost, sminkar mig (eller inte), väljer skor, väljer väska, tar bilen eller tåget.

Det spelar ingen roll. Valet är mitt. Jag är fri.

Ändå är jag inte det.

För jag är bunden i "världen" som Jesus kallar det, eller normen som vi brukar säga idag. Jag måste alltid förhålla mig till den och till vad jag berättar om mig själv genom mina val. Och jag är bunden av allt jag fått med mig genom åratal av skolning och uppfostran från mina föräldrar, skola, idrottsförening, kyrka, media, och samhället.

Jag är aldrig helt fri. Saknar den totala tryggheten och tilliten till mig själv att bara välja det som är bäst. Mitt omdöme grumlas av den där normen, den där världen.

Kan jag ha rosa örhängen idag eller tar jag för stor plats då?

Kan jag ta kortärmat på mig? eller måste jag plocka fram rakhyveln då eller vågar jag skita i att folk bryr sig om mina armhålor? Fast då kanske de inte kan fokusera på att umgås med mig utan att fundera över vad mina håriga armhålor betyder och fundera över om jag är superfeminist eller bara lat.

Kan barnen ha omatchiga kläder eller kommer förskolepersonalen tro att vi är en dysfunktionell familj då? Hur viktigt är det egentligen att barnet har tvättat håret? Hon hatar det och gråter bara hon tänker på det. Men vad ska folk tro om oss när de ser att hon jämt har skitigt hår?

Kan jag ha den här tajta klänningen trots min putmage? Kommer folk att tro att jag är gravid? Jag kanske hinner ursäkta min post-graviditetsmage först innan nån hinner reflektera över det. Ska jag ta sko med klack så jag närmar mig folks ögonhöjd eller vara bekväm och låta folk se ner på mig. Hur många skämt på temat "herre-Gud-vad-jag-är-kort" ska jag få dra/höra idag då?

Ska jag sminka mig så folk slipper tro att jag är 20 och bli förvirrade över hur de ska bemöta mig eller ska jag bara låta dem inse det sakta?

Ska jag lägga nåt i tiggarens mugg jag just passerar? Jag har ju inga kontanter. Ska jag ta ut? Eller köpa nåt att äta eller dricka? Eller ska jag fråga vad hon behöver? Ska jag fråga vad hon heter och om hennes situation? Men jag kommer ju försent till jobbet. Hinner inte stanna. Åh, det står nån annan och pratar med henne nu. Vad skönt! Jag går förbi. Borde jag gömma prästkragen lite nu. Vad ska folk tänka?

Varenda val präglas inte bara av min känsla av vad jag vill göra, och tycker är rätt. Utan också av min erfarenhet av att inte räcka till som jag är, min reflektion över hur andra ser mig. Ibland är jag mer fokuserad på det än på att göra gott.
Jag är inte fri när jag gör val. Jag vill vara fri att välja kärlek varje gång - kärlek till min nästa och till mig själv. Men jag är bunden.

Inte nog med det, jag fortsätter att binda min omgivning genom saker jag säger och gör. Ja till och med genom saker jag tänker.

Ser ett barn som skriker i affären och en stressad förälder som drar barnet mot kassan. Lägger en dom över familjen genom att gissa mig till vad situationen handlar om. Utan att ens ha bakgrundsfakta.

Ser ett barn springa runt i rosa prinsessklänning och en barbiedocka i handen. Har direkt en bild i huvudet över hur det barnets personlighet ser ut.

Möter en medelålders man med stöddig och nedlåtande attityd. Tänker att han minsann inte ska trampa över mig.

Ser en människa som tigger på gatan. Hon håller, som så många andra en bild på några barn och en smutsig kopp. Håller ut mina tomma händer och skakar mitt huvud med ett patroniserande leende och går förbi. Gör allt i mitt inre för att rättfärdiga mitt beteende, istället för att inse att jag både vill och kan göra mycket mer om jag bara orkade bemöta även denna människa som min nästa, som en människa vars liv har samma värde som jag och vars liv jag bär ansvar för, eftersom vi finns i varandras liv nu.

Jesus ber till Gud Fadern: "inte att du ska ta dem ut ur världen utan att du ska bevara dem från det onda"

Och Paulus lär oss att vi är kallade till frihet. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: du skall älska din nästa som dig själv.

Tänk om jag skulle sluta döma. Sluta binda min omgivning och mig själv Och istället börja älska oss!
Älska min nästa - som mig själv.
Inse att alla människor är just människor. Att alla är bundna men av olika saker. Av att leva i ett land utan ekonomiska och sociala skyddsnät, av att passa in, av att försöka höra till, försöka leva upp till.

Tänk om vi kunde vara fria, leva fria med ett enda bud som vägledning: att älska vår nästa som oss själva.

Tänk om jag älskade henne som sträcker sin hand efter mig? Om jag älskade det gråtande barnet och dess stressade förälder? Om jag älskade prinsessan med barbie och hennes familj? Om jag älskade den medelålders mannen?

Vad skulle kunna hända då?

Lär känna dina får och din herde

Predikan på tredje söndagen i påsktiden, årgång 3– "Den gode herden", 2014-05-04

Jer 23:3-8

1 Pet 5:1-4

Joh 10:22-30

Jesus är den gode herden.

I ett helt kapitel låter Johannesevangeliet här bilden vara dominerande. Hela kap 10 ägnas åt bilden av får, herdar och fårfållan. Först är Jesus grinden som fåren går in igenom – den som ger liv och stänger ute döden precis som fårfållans grind stänger ute vilddjur och andra faror om natten, Sen är han plötsligt den gode herden. Den som ger sitt liv för fåren, till skillnad från inhyrda (dåliga) herdar som inte känner sina får och därför inte heller på riktigt bryr sig om dem. Och nu, i det stycke vi nyss hörde talar han om för dem som ännu inte tror på honom att det är för att de inte känner honom så som fåraskocken känner sin (gode) herde. Fåren lyssnar till hans röst och följer honom.

Herdar är ledare. Det är inte bara en trevlig och passande bild evangelisten har valt om Jesus, utan en vedertagen bild att använda om kungar och ledare. Jesus säger mer än vad vi vid första ögonkastet tror oss förstå. Han säger inte bara att han är en god ledare, utan att han är Ledaren ("den gode herden").

När några blir trötta på detta bildspråk och ber honom tala klarspråk: ’är du Messias eller inte? Säg det rakt ut bara!’, svarar Jesus att han redan har sagt det, men att de inte har hört det eftersom de inte tillhör hans får, inte känner honom.

Men Jesus har inte sagt med ord att han är Messias. Ingenstans i Johannesevangeliets tidigare kapitel hittar vi ett direkt uttalande av Jesus. Men det är väl också just det som är poängen. "Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig".

Ja, så är det ju. Ordet blev kött. Så länge ord yttras är det inte mycket mer. Löften. Tomma. Det vet vi ju att det är så det är. Inte minst blir det tydligt så här i valtider.
Och Jesus gav inte bara ord. Han gör och predikar med sitt liv - helar, botar, kallar, vandrar med, lyssnar, frågar, släcker törst, mättar, och så småningom också (som han hela tiden antyder) dör och uppstår... Han talar inte bara om livet och freden, om himmelriket. Han lever det.

Hans lärjungar, hans får, har följt honom och fortsätter att följa honom just därför att de ser och hör honom. Lever med honom. Känner honom. Därför att de, gång på gång får liv av honom fortsätter de att följa honom. För att de litar på honom.

Detta är tro: tillit. Och efterföljelse är att leva i sin tro. Att följa den där rösten vi litar på.

Så är det också för varje ledare i vårt samhälle - politisk, kyrklig, förälder, idrottsledare, lärare... (listan kan göras lång)

Hur välbevakade är inte våra ledare? Politiker, biskopar, kungahus... Varje akt spelar roll för trovärdigheten. Vi följer ingen som bara ger tomma ord utan någon som också uträttar saker. Därför är det intressant inte bara det våra ledare säger utan också vad de gör.

Du som har ett förtroendeuppdrag, betalt eller ej, du som på olika sätt ska få folk att följa med, du måste också förtjäna det förtroendet hos dem du leder. Annars följer vi inte. "Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden" skriver Petrus till församlingens ledare. En god ledare, en god förälder, en god pedagog, är som den gode herden – känner sina får, och försöker leva som den lär.

Ett fint exempel på detta tycker jag att vår egen kyrkoherde, Sven Gunnarsson utgjorde på skärtorsdagens mässa här i Tumba kyrka. Jag tror inte att han är medveten om det själv. Just därför är det ett gott exempel, för att han bara gjorde, naturligt. Sven vill leda sin församling demokratiskt snarare än hierarkiskt och detta märks även i de små detaljerna. På skärtorsdagen, när vi var en hög med präster, pastorer och lekmän som uppklädda tågade in i mässan satt vår herde bland församlingen i prästskjorta, jeans och kavaj. Han hade en uppgift i gudstjänsten – att leda bönen om förlåtelsen. Det gjorde han. All annan tid spenderade han mitt i församlingen, på tredje raden eller så. Hans agerande speglar hans ledarskap.

Var goda herdar, ber Petrus församlingsledarna. Var föredömen. Detta gäller på alla plan. Det är ju så vi ska känna igen Kristus i världen och synliggöra Kristus.

Missförstå mig nu inte - vår frälsning är inte avhängig våra gärningar. Ingenting vi gör kan utestänga oss från Guds nåd.
Men om vi vill att den nåden ska bli verklig och synlig i världen då måste vi sträva efter två saker: lyssna efter (och följa goda herdar) och vara goda herdar.

Det gör vi genom att lära känna den gode herden – Jesus Kristus – så att vi kan följa hans röst med trygghet. Lär känna honom i bönen, i nattvarden, i Bibelläsning, i mötet med dina medmänniskor.

Jesus ord i evangeliets berättelse idag är menade som ord av trygghet. Han får "skall aldrig någonsin gå under". Ha den tilliten. På dig själv och din relation med Jesus. Håll den relationen vid liv.
Öva dig på att lyssna. Med mer än bara öronen.
Och öva på att predika med ditt liv, snarare än med ord.

Därför ska jag nu sluta med mina ord.