Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med

Predikan på femtonde söndagen efter trefaldighet, årgång 3 - "Ett är nödvändigt", 2014-09-28

5 Mos 4:29-31
Fil 4:10-13
Luk 10:38-42

Vi bygger upp drömmar för våra liv.
Drömmar är bra – de hjälper oss skapa mening med våra liv. De ger oss en riktning och en framtidstro. De ger oss en längtan, något att sträva mot.
Jag minns de där "mina vänner"-böcker alla fyllde i när jag var barn. "Om 20 år..." – är jag gift och har barn och jobb och ... det fanns liksom en oskriven mall för vad vi skrev i de där böckerna.

En sak är helt säker - livet blir aldrig just så som vi har tänkt oss. De flesta drömmar slår aldrig helt in. Men hur hanterar vi livet när detta händer? När drömmarna och planerna spricker?
Marta bjuder hem Jesus när han besöker hennes stad, men väl hemma stressar hon upp sig över allt hon har att ordna med. Lukasevangeliet återkommer till liknande tema, om hur vi bekymrar oss alldeles för mycket för materiella ting - "sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också" lyder en av Lukasevangliets kändare Jesus-citat.
Men Marta har sin plan, hon har en massa att stå i och nu verkar hon dessutom få göra allting själv som hon trodde hon skulle få hjälp av sin syster med.

Innan Jesus kom till staden där Marta och Maria bor fick han en fråga av en laglärd som ville veta hur han skulle få evigt liv. Jesus svarar som vanligt med en liknelse – kanske hans mest kända, om en man som, på vägen från Jerusalem mot Jeriko blir överfallen av rövare och lämnad naken och misshandlad på vägen. En präst som råkar komma samma väg viker åt sidan när han ser mannen och fortsätter dit han var på väg. Samma sak med en levit, men en samarier som var på genomresa stannar och hjälper den slagne mannen. "Gå du och gör som han" avslutar Jesus.
Det där med att människorna råkar komma samma väg är nyckelord i den berättelsen. Alla var på väg någonstans, hade planer, och här var något som störde planerna. För både prästen och leviten var det svårare att ändra riktningen (planen) än att stanna och hjälpa en medmänniska. Endast samariern lägger planerna åt sidan.

I torsdags morse stod jag , trött på centralen i kö för att köpa frukost på väg till ett möte på stiftskansliet hör jag plötsligt någon utbrista "nämen! Cecilia?" Där stod Teresa som jag inte träffat på några år. Hennes tåg till Lund skulle gå om en halvtimme. När vi pratat ett tag och jag sneglade på klockan kom jag att tänka på berättelsen om den barmhärtiga samariern och på Marta och Maria. Teresa råkade komma "i vägen" och här stod jag och tänkte på "allt jag hade att ordna med". Då slappnade jag av, struntade i klockan och kunde vara i nuet, med vännen jag inte träffat på länge. (Mötet hade inte ens börjat när jag kom, men jag missade andakten).
En del människor är bra på det där medan andra (inklusive jag själv) behöver öva oss i det allt som oftast.
Mitt exempel från mötet på centralen är kanske banalt - det är en berättelse om när planerna i smått spricker.

Men alla de stora planerna och drömmarna då? Hur lätt är det att acceptera livet när de spricker? När det efterlängtade barnet aldrig kommer, när kärleken aldrig hittas eller när den inte är så som vi hade föreställt oss, när vi plötsligt vinner på lotto eller vi förlorar någon som stod oss nära. Ett oväntat jobberbjudande som plötsligt förändrar tillvaron, eller kanske blev vi av med vårt jobb. Kanske tappar vi förmågan att arbeta, eller kanske fick vi inte tag i någon lägenhet. När vi tvingas fly undan krig eller katastrofer och inte längre få växa upp i det land vi trodde vi skulle leva och dö...
När saker och människor råkar komma i vägen för våra drömmar och planer - vågar vi släppa drömmarna eller har vi hängt upp allt på dem? Klarar vi av att byta riktning? Kan vi släppa taget om våra drömmar utan att släppa taget om vårt hopp?

Kan vi bygga upp nya drömmar med vissheten om att de aldrig kommer att slå in? Klarar vi av att leva öppna för livets överraskningar. hur mottagliga kan vi bli för Guds ingripande i våra liv mitt i vardagen? Kan vi leva öppna för att händelser och människor kommer att råka komma samma väg?
För drömmarna är inte vårt nu. Livet du lever nu rymmer människorna som råkar finnas i ditt liv – din familj, dina vänner, dina grannar, till och med de nakna och misshandlade människorna på vägen. Där är Gud, eller snarare här är Gud, nu är Gud.

Låt oss be:

Gud, hjälp oss att ta vara på vårt nu
Hjälp oss att möta dig mitt i vardagen.
Tack för att du kommer till oss
i människorna som råkar hamna i vår väg.
Lär oss att ta tillvara på livet så som det ser ut just nu,
och hjälp oss forma nya drömmar när de gamla inte längre bär oss.
Bär oss när vi inte själva orkar gå.
Amen.

Friheten i Kristus

(Nedanstående predikan lästes upp i gudstjänsten av en diakon då jag fick vända vid kyrkporten och köra hem ett kräkigt barn)

Predikan på tolfte söndagen i trefaldighetstiden, årgång 3– "Friheten i Kristus", 2014-09-07

2 Mos 23:10-12
Gal 4:31-5:6
Mark 2:23-28
 

Varför?
Varför är det förbjudet att...
Varför måste man...
Varför varför varför?
Den som har barn i sin närhet vet att frågan varför är mycket vanlig. Och hur svårt det kan vara att Svara på den!
Varför måste jag äta frukost?
Varför måste jag hålla din hand när vi går över gatan?
Varför får jag inte ha gummistövlar på mig idag?
Varför måste jag sova redan?
Varför får vi inte plocka ax på sabbaten?

Jo, lilla vän. Vill jag svara då. Vi har en massa lagar och regler för att vårt samhälle ska fungera, för alla människors bästa. Vi får inte slåss eftersom då får något ont. Vi får inte stjäla eftersom då får någon mindre pengar till mat, vi måste sova, för annars orka vi inte med att arbeta och leka och skratta. Vi måste ta hand om oss själva om vi ska orka ta hand om varandra.

Men de svaren kommer aldrig att räcka. För jag kommer att genskjutas med barnets skarpa blick som ju ser att människor ändå lider och har ont, att vissa har så mycket mindre pengar än andra och att vi faktiskt orka leka och skratta även om vi går och lägger oss lite senare.

Jesus lyfte fram barnen som förebilder och sa till och med att vi måste bli som dem, för det är sådana som dem som Guds rike tillhör.

Och visst är barnen ena hejare på att ifrågasätta och inte nöja sig med ett svepande svar!
Barnen har också en viss tillåtelse att bryta regler som vi har satt upp - för de är ju barn. Men ibland lyckas barnen visa på det orimliga i att sätta upp regler för varenda liten händelse i livet - gummistövlarna är gjorda för att tåla regn, men det betyder ju inte att man inte kan ha dem i solsken för det! Tänk om vi kunde erövra en sån frihet lite mer i våra liv!

Jesus lärjungar plockar ax på sabbaten när några paragrafryttare hindrar honom och hävdar att de bryter mot påbudet att vila när de går där och s.a.s. skördar. Men de är ju hungriga så han svarar på ett sätt som ett barn kunde ha gjort - de där reglerna är ju till för oss och vårt välbefinnande. Hur i hela friden kan jag vila om jag är hungrig? Och visst ser ni liksom jag hur de med barnets frihet bryter vidare av axen.

 
En präst i Sala som heter Marit Norén, skrev i fredags en sån bra text på Svenska kyrkans hemsida att jag inte kan låta bli att dela den med er. Så här kommer den:
 
Lilla, stora människa. Där ligger du med ditt söndertuggade lamm, som ingen får tvätta. Snart ska jag stryka dig över ryggen och mjukt säga att det är morgon.
Men jag vet att det kommer att sluta med att jag ruskar dig, drar upp rullgardinen och säger att nu är det faktiskt dags att gå upp om det inte ska bli jättestressigt.
Du kommer att undra varför skolan måste börja så tidigt. Och jag kommer inte riktigt att kunna förklara det. Det bara är så, kommer jag till slut att svara. 
Sedan kommer du rufsig tassa ner till frukostbordet, kanske efter att du har satt dig på tvären några gånger över vilka strumpor som är lämpliga för dagen. Eller om det kanske var jag som satte mig på tvären.
Och du kommer att stava dig igenom en rubrik i tidningen på köksbordet och fråga varför de där barnen måste fly och vad e-t-n-i-s-k-r-e-n-s-n-i-n-g betyder. Jag kommer att säga ojdå, och lägga undan tidningen, men sedan säga att det är krig där barnen bodde.
Att den ena gruppen av människor vill få bort den andra gruppen. Och du kommer att fråga, men varför då, vad har barnen gjort för fel? Och jag kommer mumla att du måste nog äta upp filen nu. 
Jag kommer att se dig traska iväg till skolan med din ryggsäck, några steg efter din storebror, och du kommer att undra varför du måste ta sällskap med honom. Och jag kommer att tacka Gud för att vi lever i ett land som har fred och trottoarer. 
I eftermiddag kommer vi att gå ut från affären med våra chipspåsar till fredagsmyset, och du kommer att dra mig lite i handen och fråga varför hon med pappersmuggen jämt sitter där.
Jag kommer att vilja berätta om fattigdom och diskriminering, om uppgivenhet, om människornas rädslor och nationsgränser, om vår önskan att äga så mycket vi kan, även om det innebär att en annan inte äger något.
Men jag kommer att vara rädd för att skrämma dig för människorna eller ännu värre, få dig att tappa hoppet om dem. Så jag säger att jag inte vet, för jag känner inte henne, men att det är mycket som är orättvist i världen. 
Vi kommer att gå förbi valstugorna och du kommer att fråga varför de står där och jag förklarar att det är människor som vill hjälpa till att styra samhället. Du kommer att fråga varför och jag svarar att jag hoppas att det är för att de vill att människor ska ha det så bra som möjligt.
Varför har inte alla det så bra som möjligt då, kommer du att fråga. Och jag kommer att svara att det nog inte är så lätt och så suckar jag åt dig att ta på dig cykelhjälmen. Varför har inte du någon hjälm, säger du då. 
I kväll kommer jag att skriva en predikan till på söndag och du kommer att fråga varför jag ska på gudstjänst som är så tråkigt. Och jag säger att många tycker att det är fint och viktigt att gå i kyrkan. Och så får de ju höra min roliga predikan, försöker jag skoja.
Och du kommer att fnysa och säga att jag är ju kocko. Du kan vara kocko, säger jag och berättar att det handlar om Jesus som var hungrig, men att det fanns regler som sa att ingen fick jobba på just den dagen, för det skulle vara en vilodag.
Och det var ju en bra ide, men det gjorde att Jesus och hans vänner inte skulle få skaffa mat bara därför. Så Jesus sa att reglerna borde finnas till för människornas skull, inte för reglernas egen skull, berättar jag. 
Och då säger du att det är lite som att alla måste börja skolan jättetidigt, även om man är jättetrött. Jag säger att det är som att Jesus tyckte att man borde fråga ”varför” lite oftare.
Det gör ju jag, kommer du att säga. Och om ingen kan svara att det är för människornas skull, då är det nåt som borde ändras, eller hur?
Du är ju en riktig liten Kant, skrattar jag. En kant? Du är ju kocko, kommer du att säga och skutta ut ur rummet. 
Lilla, stora människa. Där ligger du. Nu väcker jag dig, så att du kan väcka mig.

 

 

Låt oss be...

Gud hjälp oss att bli mer som barnen - mer vågade och mer fria

Påminn oss om att våga ställa frågan "varför" när saker begärs av oss och dem vi har omkring oss.
Låt oss aldrig nöja oss med ett "därför"
utan alltid kämpa för att världen ska ha liv.
Amen.