Lovsång fri från orons tvång

Predikan på tacksägelsedagen, årgång 3 - "Lovsång", 2014-10-12
Predikan hölls under en temamässa under namnet "Pilgrimsmässan"

Vish 7:15-22
Kol 3:16-17
Luk 19:37-40

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Amen.

Jag vill säga något om Vishet och något om Lovsång.

VISHET…
…är att klä sin insikt (sin erfarenhet) i ord (och handling) värdiga Guds gåvor, fri från orons tvång.

LOVSÅNG…
…ÄR ATT I ORD (OCH HANDLING) BEJAKA Guds verkande kraft i livet, fri från orons tvång.

  è Just detta är det som lärjungarna gör när de tillsammans med Jesus tågar in mot den heliga staden.

De som har följt honom genom så mycket, de gläds över allt de har varit med om, alla underverk, kraften i Jesus ord…
När de nu går ner för Olivberget och den heliga staden kommer i sikte med det magnifika templet, sjunger de i glädje.

Känner ni stämningen? De har väntat länge, vandrat länge. De är en grupp pilgrimer som har stått ut med varandra i dagar och nätter. De har delat tro och liv. De har delat andliga erfarenheter och livsavgörande ögonblick tillsammans. På vägen har de blivit en familj.
De har slutit upp kring Jesus och nu kommer deras vandringsmål i sikte – staden, den heliga – Jerusalem med dess tempel. Här är Gud!

Och de börjar sjunga tillsammans, den sång som pilgrimer välkomnas med vid de stora högtiderna. (Ps 118:26): ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn!”

MEN de gör ett tillägg – ”konungen”. För de har sett nog för att ha kommit till insikten om att denna Jesus från Nasaret är Gud själv. De har delat sina liv med honom, kommit så nära att de inte kan tiga om det längre. De tvekar inte. Jesus är den som de har väntat på, den vi hoppas på.

Och de sjunger om fred i himlen och ära i höjden.

Känner du igen de orden? Känner du igen den sången? Det är samma sång som änglarna sjöng för några herdar den där natten då Jesus tågade in i världen. Då sjöng de om fred på jorden – för det var till jorden han kom.

Nu sjunger lärjungarna om fred i himlen. Jag undrar om de förstår sin profetiska röst? Nu är riktningen himmelriket, men inte på det sätt som pilgrimerna tror. Då hade de inte sjungit med en sådan glädje.

En kan ju förstå att fariséerna blir upprörda när de hör hur lärjungarna parafraserar den så gamla psalmen och ändrar dess innebörd. De har ju inte vandrat med Jesus, de har ju inte delat sina liv med honom. De har inte kommit till den självklara insikten om vem han i sanning är. De ber Jesus hålla lite kontroll på sina lärjungar.

Men ”om de tiger kommer stenarna att ropa!” för skapelsen lovsjunger nämligen Guds verk, det vet den som kan sin skrift, och det vet den som har pilgrimsvandrat någon gång. Skapelsen bär på en lovsång, den bär på berättelsen om dem som gått före. Och Jesus har lovsjungits av änglar och människor. Skulle då inte stenarna ropa om människorna tystades?!

Likt stenarna har lärjungarna sett tillräckligt för att vara fria från oro och det tvång som oron sätter på oss. De har mött livet, de har mött upprättelse, de har sett och hört allt det goda som kommer av ett liv med Jesus – därför vågar de lovsjunga, utan oro. Därför kan de nu orädda klä sin insikt i ord (och sång).

Det finns människor som gör det än idag. Som har förmågan att klä sin insikt i ord och handling. Som har erfarenhet, starkare än den oro som omvärlden förmedlar.

Jag tänker exempelvis på de gudstjänstfirare som tidigare i år fortsatte sin gudstjänst med psalmsång mitt på gatan, mitt i vägen för det nazistiska demonstrationståg som var på väg. Likt stenen – fria från orons tvång – sjöng de sin lovsång, klädde de sin insikt i ord.

Jag tänker också på 17-åriga Malala Yousafzai (som nyligen tilldelades fredspriset), som trots 3 skott i huvudet fortsatte att klä sin insikt i ord och kämpa för unga flickors rätt till utbildning. Hon bär på erfarenheter som var starkare än den oro som de människor som skjöt henne försökte väcka. Likt en sten – fri från orons tvång.

Lovsång är just det – uttryck i ord (och handling) för de goda erfarenheter av relationen med Jesus som vi bär på. Uttryck i glädje och tacksamhet – utan tvång – utan oro.

När vi ser värdet i det goda vi längtar efter då räds vi inte längre att förlora allt,
då vågar vi kämpa för det,
då vågar vi – fria från orons tvång – lovsjunga Gud.

Må nu Gud hjälpa oss att klä vår insikt i ord och göra våra tankar värdiga hans gåvor. Amen.

Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med

Predikan på femtonde söndagen efter trefaldighet, årgång 3 - "Ett är nödvändigt", 2014-09-28

5 Mos 4:29-31
Fil 4:10-13
Luk 10:38-42

Vi bygger upp drömmar för våra liv.
Drömmar är bra – de hjälper oss skapa mening med våra liv. De ger oss en riktning och en framtidstro. De ger oss en längtan, något att sträva mot.
Jag minns de där "mina vänner"-böcker alla fyllde i när jag var barn. "Om 20 år..." – är jag gift och har barn och jobb och ... det fanns liksom en oskriven mall för vad vi skrev i de där böckerna.

En sak är helt säker - livet blir aldrig just så som vi har tänkt oss. De flesta drömmar slår aldrig helt in. Men hur hanterar vi livet när detta händer? När drömmarna och planerna spricker?
Marta bjuder hem Jesus när han besöker hennes stad, men väl hemma stressar hon upp sig över allt hon har att ordna med. Lukasevangeliet återkommer till liknande tema, om hur vi bekymrar oss alldeles för mycket för materiella ting - "sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också" lyder en av Lukasevangliets kändare Jesus-citat.
Men Marta har sin plan, hon har en massa att stå i och nu verkar hon dessutom få göra allting själv som hon trodde hon skulle få hjälp av sin syster med.

Innan Jesus kom till staden där Marta och Maria bor fick han en fråga av en laglärd som ville veta hur han skulle få evigt liv. Jesus svarar som vanligt med en liknelse – kanske hans mest kända, om en man som, på vägen från Jerusalem mot Jeriko blir överfallen av rövare och lämnad naken och misshandlad på vägen. En präst som råkar komma samma väg viker åt sidan när han ser mannen och fortsätter dit han var på väg. Samma sak med en levit, men en samarier som var på genomresa stannar och hjälper den slagne mannen. "Gå du och gör som han" avslutar Jesus.
Det där med att människorna råkar komma samma väg är nyckelord i den berättelsen. Alla var på väg någonstans, hade planer, och här var något som störde planerna. För både prästen och leviten var det svårare att ändra riktningen (planen) än att stanna och hjälpa en medmänniska. Endast samariern lägger planerna åt sidan.

I torsdags morse stod jag , trött på centralen i kö för att köpa frukost på väg till ett möte på stiftskansliet hör jag plötsligt någon utbrista "nämen! Cecilia?" Där stod Teresa som jag inte träffat på några år. Hennes tåg till Lund skulle gå om en halvtimme. När vi pratat ett tag och jag sneglade på klockan kom jag att tänka på berättelsen om den barmhärtiga samariern och på Marta och Maria. Teresa råkade komma "i vägen" och här stod jag och tänkte på "allt jag hade att ordna med". Då slappnade jag av, struntade i klockan och kunde vara i nuet, med vännen jag inte träffat på länge. (Mötet hade inte ens börjat när jag kom, men jag missade andakten).
En del människor är bra på det där medan andra (inklusive jag själv) behöver öva oss i det allt som oftast.
Mitt exempel från mötet på centralen är kanske banalt - det är en berättelse om när planerna i smått spricker.

Men alla de stora planerna och drömmarna då? Hur lätt är det att acceptera livet när de spricker? När det efterlängtade barnet aldrig kommer, när kärleken aldrig hittas eller när den inte är så som vi hade föreställt oss, när vi plötsligt vinner på lotto eller vi förlorar någon som stod oss nära. Ett oväntat jobberbjudande som plötsligt förändrar tillvaron, eller kanske blev vi av med vårt jobb. Kanske tappar vi förmågan att arbeta, eller kanske fick vi inte tag i någon lägenhet. När vi tvingas fly undan krig eller katastrofer och inte längre få växa upp i det land vi trodde vi skulle leva och dö...
När saker och människor råkar komma i vägen för våra drömmar och planer - vågar vi släppa drömmarna eller har vi hängt upp allt på dem? Klarar vi av att byta riktning? Kan vi släppa taget om våra drömmar utan att släppa taget om vårt hopp?

Kan vi bygga upp nya drömmar med vissheten om att de aldrig kommer att slå in? Klarar vi av att leva öppna för livets överraskningar. hur mottagliga kan vi bli för Guds ingripande i våra liv mitt i vardagen? Kan vi leva öppna för att händelser och människor kommer att råka komma samma väg?
För drömmarna är inte vårt nu. Livet du lever nu rymmer människorna som råkar finnas i ditt liv – din familj, dina vänner, dina grannar, till och med de nakna och misshandlade människorna på vägen. Där är Gud, eller snarare här är Gud, nu är Gud.

Låt oss be:

Gud, hjälp oss att ta vara på vårt nu
Hjälp oss att möta dig mitt i vardagen.
Tack för att du kommer till oss
i människorna som råkar hamna i vår väg.
Lär oss att ta tillvara på livet så som det ser ut just nu,
och hjälp oss forma nya drömmar när de gamla inte längre bär oss.
Bär oss när vi inte själva orkar gå.
Amen.

Friheten i Kristus

(Nedanstående predikan lästes upp i gudstjänsten av en diakon då jag fick vända vid kyrkporten och köra hem ett kräkigt barn)

Predikan på tolfte söndagen i trefaldighetstiden, årgång 3– "Friheten i Kristus", 2014-09-07

2 Mos 23:10-12
Gal 4:31-5:6
Mark 2:23-28
 

Varför?
Varför är det förbjudet att...
Varför måste man...
Varför varför varför?
Den som har barn i sin närhet vet att frågan varför är mycket vanlig. Och hur svårt det kan vara att Svara på den!
Varför måste jag äta frukost?
Varför måste jag hålla din hand när vi går över gatan?
Varför får jag inte ha gummistövlar på mig idag?
Varför måste jag sova redan?
Varför får vi inte plocka ax på sabbaten?

Jo, lilla vän. Vill jag svara då. Vi har en massa lagar och regler för att vårt samhälle ska fungera, för alla människors bästa. Vi får inte slåss eftersom då får något ont. Vi får inte stjäla eftersom då får någon mindre pengar till mat, vi måste sova, för annars orka vi inte med att arbeta och leka och skratta. Vi måste ta hand om oss själva om vi ska orka ta hand om varandra.

Men de svaren kommer aldrig att räcka. För jag kommer att genskjutas med barnets skarpa blick som ju ser att människor ändå lider och har ont, att vissa har så mycket mindre pengar än andra och att vi faktiskt orka leka och skratta även om vi går och lägger oss lite senare.

Jesus lyfte fram barnen som förebilder och sa till och med att vi måste bli som dem, för det är sådana som dem som Guds rike tillhör.

Och visst är barnen ena hejare på att ifrågasätta och inte nöja sig med ett svepande svar!
Barnen har också en viss tillåtelse att bryta regler som vi har satt upp - för de är ju barn. Men ibland lyckas barnen visa på det orimliga i att sätta upp regler för varenda liten händelse i livet - gummistövlarna är gjorda för att tåla regn, men det betyder ju inte att man inte kan ha dem i solsken för det! Tänk om vi kunde erövra en sån frihet lite mer i våra liv!

Jesus lärjungar plockar ax på sabbaten när några paragrafryttare hindrar honom och hävdar att de bryter mot påbudet att vila när de går där och s.a.s. skördar. Men de är ju hungriga så han svarar på ett sätt som ett barn kunde ha gjort - de där reglerna är ju till för oss och vårt välbefinnande. Hur i hela friden kan jag vila om jag är hungrig? Och visst ser ni liksom jag hur de med barnets frihet bryter vidare av axen.

 
En präst i Sala som heter Marit Norén, skrev i fredags en sån bra text på Svenska kyrkans hemsida att jag inte kan låta bli att dela den med er. Så här kommer den:
 
Lilla, stora människa. Där ligger du med ditt söndertuggade lamm, som ingen får tvätta. Snart ska jag stryka dig över ryggen och mjukt säga att det är morgon.
Men jag vet att det kommer att sluta med att jag ruskar dig, drar upp rullgardinen och säger att nu är det faktiskt dags att gå upp om det inte ska bli jättestressigt.
Du kommer att undra varför skolan måste börja så tidigt. Och jag kommer inte riktigt att kunna förklara det. Det bara är så, kommer jag till slut att svara. 
Sedan kommer du rufsig tassa ner till frukostbordet, kanske efter att du har satt dig på tvären några gånger över vilka strumpor som är lämpliga för dagen. Eller om det kanske var jag som satte mig på tvären.
Och du kommer att stava dig igenom en rubrik i tidningen på köksbordet och fråga varför de där barnen måste fly och vad e-t-n-i-s-k-r-e-n-s-n-i-n-g betyder. Jag kommer att säga ojdå, och lägga undan tidningen, men sedan säga att det är krig där barnen bodde.
Att den ena gruppen av människor vill få bort den andra gruppen. Och du kommer att fråga, men varför då, vad har barnen gjort för fel? Och jag kommer mumla att du måste nog äta upp filen nu. 
Jag kommer att se dig traska iväg till skolan med din ryggsäck, några steg efter din storebror, och du kommer att undra varför du måste ta sällskap med honom. Och jag kommer att tacka Gud för att vi lever i ett land som har fred och trottoarer. 
I eftermiddag kommer vi att gå ut från affären med våra chipspåsar till fredagsmyset, och du kommer att dra mig lite i handen och fråga varför hon med pappersmuggen jämt sitter där.
Jag kommer att vilja berätta om fattigdom och diskriminering, om uppgivenhet, om människornas rädslor och nationsgränser, om vår önskan att äga så mycket vi kan, även om det innebär att en annan inte äger något.
Men jag kommer att vara rädd för att skrämma dig för människorna eller ännu värre, få dig att tappa hoppet om dem. Så jag säger att jag inte vet, för jag känner inte henne, men att det är mycket som är orättvist i världen. 
Vi kommer att gå förbi valstugorna och du kommer att fråga varför de står där och jag förklarar att det är människor som vill hjälpa till att styra samhället. Du kommer att fråga varför och jag svarar att jag hoppas att det är för att de vill att människor ska ha det så bra som möjligt.
Varför har inte alla det så bra som möjligt då, kommer du att fråga. Och jag kommer att svara att det nog inte är så lätt och så suckar jag åt dig att ta på dig cykelhjälmen. Varför har inte du någon hjälm, säger du då. 
I kväll kommer jag att skriva en predikan till på söndag och du kommer att fråga varför jag ska på gudstjänst som är så tråkigt. Och jag säger att många tycker att det är fint och viktigt att gå i kyrkan. Och så får de ju höra min roliga predikan, försöker jag skoja.
Och du kommer att fnysa och säga att jag är ju kocko. Du kan vara kocko, säger jag och berättar att det handlar om Jesus som var hungrig, men att det fanns regler som sa att ingen fick jobba på just den dagen, för det skulle vara en vilodag.
Och det var ju en bra ide, men det gjorde att Jesus och hans vänner inte skulle få skaffa mat bara därför. Så Jesus sa att reglerna borde finnas till för människornas skull, inte för reglernas egen skull, berättar jag. 
Och då säger du att det är lite som att alla måste börja skolan jättetidigt, även om man är jättetrött. Jag säger att det är som att Jesus tyckte att man borde fråga ”varför” lite oftare.
Det gör ju jag, kommer du att säga. Och om ingen kan svara att det är för människornas skull, då är det nåt som borde ändras, eller hur?
Du är ju en riktig liten Kant, skrattar jag. En kant? Du är ju kocko, kommer du att säga och skutta ut ur rummet. 
Lilla, stora människa. Där ligger du. Nu väcker jag dig, så att du kan väcka mig.

 

 

Låt oss be...

Gud hjälp oss att bli mer som barnen - mer vågade och mer fria

Påminn oss om att våga ställa frågan "varför" när saker begärs av oss och dem vi har omkring oss.
Låt oss aldrig nöja oss med ett "därför"
utan alltid kämpa för att världen ska ha liv.
Amen.

tänk om jag vore fri!

Predikan på femte söndagen i påsktiden, årgång 3– "Att växa i tro, 2014-05-18

Jes 57:15-16

Gal 5:13-18

Joh 17:9-17

Den här predikan handlar om kärlek och frihet. Det är nämligen det som sticker ut i texterna vi har läst idag.

”jag finns hos den modlöse och försagde”.
”ni är ju kallade till frihet bröder”.
”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: du skall älska din nästa som dig själv”.
”Jag ber inte att du tar dem ur världen utan att du bevarar dem från det onda”.
Kärlek och frihet. Oundvikligt viktiga ord i den kristna tron. Två storheter som är beroende av varandra.

Vi är kallade till frihet med uppdraget att älska vår nästa som oss själva. Tänk om vi var helt fria att älska vår nästa! Om vi var helt fria att våga älska oss själva helt och fullt!

En lärare i själavård sa under prästutbildningen: ”du behöver inte och kan inte tycka om alla människor. Men du måste älska dem!” Det kristna kärleksbudskapet handlar nämligen inte om känslor. Att älska är ett verb, det är något vi gör, inte något vi känner. Det är att möta min omgivning med insikten att våra liv har samma värde, och att det värdet är oerhört högt. Det är att behandla alla människor som jag själv vill bli behandlad, mig själv inkluderat. 

Jag är kallad till frihet med uppdraget att älska min nästa. Som mig själv.

Varje dag gör jag val. Större och mindre. En del stora val är mindre än de verkar och en del små val är större än de verkar.

Jag har stor frihet. För jag lever i ett land med religionsfrihet och åsiktsfrihet, i ett land där det är olagligt att kränka mig eller diskriminera mig pga mitt kön, min läggning, min härkomst, ålder, religionsutövning eller något annat som skiljer mig från den vedertagna normen eller ”världen” som Jesus säger i Johannesevangeliet.

Därför har jag stor frihet kan man tycka när jag gör mina val varje dag i det lilla - väljer kläder, till mig själv och mina barn. Uppdaterar min status på fb, gör i ordning frukost, sminkar mig (eller inte), väljer skor, väljer väska, tar bilen eller tåget.

Det spelar ingen roll. Valet är mitt. Jag är fri.

Ändå är jag inte det.

För jag är bunden i "världen" som Jesus kallar det, eller normen som vi brukar säga idag. Jag måste alltid förhålla mig till den och till vad jag berättar om mig själv genom mina val. Och jag är bunden av allt jag fått med mig genom åratal av skolning och uppfostran från mina föräldrar, skola, idrottsförening, kyrka, media, och samhället.

Jag är aldrig helt fri. Saknar den totala tryggheten och tilliten till mig själv att bara välja det som är bäst. Mitt omdöme grumlas av den där normen, den där världen.

Kan jag ha rosa örhängen idag eller tar jag för stor plats då?

Kan jag ta kortärmat på mig? eller måste jag plocka fram rakhyveln då eller vågar jag skita i att folk bryr sig om mina armhålor? Fast då kanske de inte kan fokusera på att umgås med mig utan att fundera över vad mina håriga armhålor betyder och fundera över om jag är superfeminist eller bara lat.

Kan barnen ha omatchiga kläder eller kommer förskolepersonalen tro att vi är en dysfunktionell familj då? Hur viktigt är det egentligen att barnet har tvättat håret? Hon hatar det och gråter bara hon tänker på det. Men vad ska folk tro om oss när de ser att hon jämt har skitigt hår?

Kan jag ha den här tajta klänningen trots min putmage? Kommer folk att tro att jag är gravid? Jag kanske hinner ursäkta min post-graviditetsmage först innan nån hinner reflektera över det. Ska jag ta sko med klack så jag närmar mig folks ögonhöjd eller vara bekväm och låta folk se ner på mig. Hur många skämt på temat "herre-Gud-vad-jag-är-kort" ska jag få dra/höra idag då?

Ska jag sminka mig så folk slipper tro att jag är 20 och bli förvirrade över hur de ska bemöta mig eller ska jag bara låta dem inse det sakta?

Ska jag lägga nåt i tiggarens mugg jag just passerar? Jag har ju inga kontanter. Ska jag ta ut? Eller köpa nåt att äta eller dricka? Eller ska jag fråga vad hon behöver? Ska jag fråga vad hon heter och om hennes situation? Men jag kommer ju försent till jobbet. Hinner inte stanna. Åh, det står nån annan och pratar med henne nu. Vad skönt! Jag går förbi. Borde jag gömma prästkragen lite nu. Vad ska folk tänka?

Varenda val präglas inte bara av min känsla av vad jag vill göra, och tycker är rätt. Utan också av min erfarenhet av att inte räcka till som jag är, min reflektion över hur andra ser mig. Ibland är jag mer fokuserad på det än på att göra gott.
Jag är inte fri när jag gör val. Jag vill vara fri att välja kärlek varje gång - kärlek till min nästa och till mig själv. Men jag är bunden.

Inte nog med det, jag fortsätter att binda min omgivning genom saker jag säger och gör. Ja till och med genom saker jag tänker.

Ser ett barn som skriker i affären och en stressad förälder som drar barnet mot kassan. Lägger en dom över familjen genom att gissa mig till vad situationen handlar om. Utan att ens ha bakgrundsfakta.

Ser ett barn springa runt i rosa prinsessklänning och en barbiedocka i handen. Har direkt en bild i huvudet över hur det barnets personlighet ser ut.

Möter en medelålders man med stöddig och nedlåtande attityd. Tänker att han minsann inte ska trampa över mig.

Ser en människa som tigger på gatan. Hon håller, som så många andra en bild på några barn och en smutsig kopp. Håller ut mina tomma händer och skakar mitt huvud med ett patroniserande leende och går förbi. Gör allt i mitt inre för att rättfärdiga mitt beteende, istället för att inse att jag både vill och kan göra mycket mer om jag bara orkade bemöta även denna människa som min nästa, som en människa vars liv har samma värde som jag och vars liv jag bär ansvar för, eftersom vi finns i varandras liv nu.

Jesus ber till Gud Fadern: "inte att du ska ta dem ut ur världen utan att du ska bevara dem från det onda"

Och Paulus lär oss att vi är kallade till frihet. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: du skall älska din nästa som dig själv.

Tänk om jag skulle sluta döma. Sluta binda min omgivning och mig själv Och istället börja älska oss!
Älska min nästa - som mig själv.
Inse att alla människor är just människor. Att alla är bundna men av olika saker. Av att leva i ett land utan ekonomiska och sociala skyddsnät, av att passa in, av att försöka höra till, försöka leva upp till.

Tänk om vi kunde vara fria, leva fria med ett enda bud som vägledning: att älska vår nästa som oss själva.

Tänk om jag älskade henne som sträcker sin hand efter mig? Om jag älskade det gråtande barnet och dess stressade förälder? Om jag älskade prinsessan med barbie och hennes familj? Om jag älskade den medelålders mannen?

Vad skulle kunna hända då?

Lär känna dina får och din herde

Predikan på tredje söndagen i påsktiden, årgång 3– "Den gode herden", 2014-05-04

Jer 23:3-8

1 Pet 5:1-4

Joh 10:22-30

Jesus är den gode herden.

I ett helt kapitel låter Johannesevangeliet här bilden vara dominerande. Hela kap 10 ägnas åt bilden av får, herdar och fårfållan. Först är Jesus grinden som fåren går in igenom – den som ger liv och stänger ute döden precis som fårfållans grind stänger ute vilddjur och andra faror om natten, Sen är han plötsligt den gode herden. Den som ger sitt liv för fåren, till skillnad från inhyrda (dåliga) herdar som inte känner sina får och därför inte heller på riktigt bryr sig om dem. Och nu, i det stycke vi nyss hörde talar han om för dem som ännu inte tror på honom att det är för att de inte känner honom så som fåraskocken känner sin (gode) herde. Fåren lyssnar till hans röst och följer honom.

Herdar är ledare. Det är inte bara en trevlig och passande bild evangelisten har valt om Jesus, utan en vedertagen bild att använda om kungar och ledare. Jesus säger mer än vad vi vid första ögonkastet tror oss förstå. Han säger inte bara att han är en god ledare, utan att han är Ledaren ("den gode herden").

När några blir trötta på detta bildspråk och ber honom tala klarspråk: ’är du Messias eller inte? Säg det rakt ut bara!’, svarar Jesus att han redan har sagt det, men att de inte har hört det eftersom de inte tillhör hans får, inte känner honom.

Men Jesus har inte sagt med ord att han är Messias. Ingenstans i Johannesevangeliets tidigare kapitel hittar vi ett direkt uttalande av Jesus. Men det är väl också just det som är poängen. "Gärningarna som jag gör i min Faders namn vittnar om mig".

Ja, så är det ju. Ordet blev kött. Så länge ord yttras är det inte mycket mer. Löften. Tomma. Det vet vi ju att det är så det är. Inte minst blir det tydligt så här i valtider.
Och Jesus gav inte bara ord. Han gör och predikar med sitt liv - helar, botar, kallar, vandrar med, lyssnar, frågar, släcker törst, mättar, och så småningom också (som han hela tiden antyder) dör och uppstår... Han talar inte bara om livet och freden, om himmelriket. Han lever det.

Hans lärjungar, hans får, har följt honom och fortsätter att följa honom just därför att de ser och hör honom. Lever med honom. Känner honom. Därför att de, gång på gång får liv av honom fortsätter de att följa honom. För att de litar på honom.

Detta är tro: tillit. Och efterföljelse är att leva i sin tro. Att följa den där rösten vi litar på.

Så är det också för varje ledare i vårt samhälle - politisk, kyrklig, förälder, idrottsledare, lärare... (listan kan göras lång)

Hur välbevakade är inte våra ledare? Politiker, biskopar, kungahus... Varje akt spelar roll för trovärdigheten. Vi följer ingen som bara ger tomma ord utan någon som också uträttar saker. Därför är det intressant inte bara det våra ledare säger utan också vad de gör.

Du som har ett förtroendeuppdrag, betalt eller ej, du som på olika sätt ska få folk att följa med, du måste också förtjäna det förtroendet hos dem du leder. Annars följer vi inte. "Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden" skriver Petrus till församlingens ledare. En god ledare, en god förälder, en god pedagog, är som den gode herden – känner sina får, och försöker leva som den lär.

Ett fint exempel på detta tycker jag att vår egen kyrkoherde, Sven Gunnarsson utgjorde på skärtorsdagens mässa här i Tumba kyrka. Jag tror inte att han är medveten om det själv. Just därför är det ett gott exempel, för att han bara gjorde, naturligt. Sven vill leda sin församling demokratiskt snarare än hierarkiskt och detta märks även i de små detaljerna. På skärtorsdagen, när vi var en hög med präster, pastorer och lekmän som uppklädda tågade in i mässan satt vår herde bland församlingen i prästskjorta, jeans och kavaj. Han hade en uppgift i gudstjänsten – att leda bönen om förlåtelsen. Det gjorde han. All annan tid spenderade han mitt i församlingen, på tredje raden eller så. Hans agerande speglar hans ledarskap.

Var goda herdar, ber Petrus församlingsledarna. Var föredömen. Detta gäller på alla plan. Det är ju så vi ska känna igen Kristus i världen och synliggöra Kristus.

Missförstå mig nu inte - vår frälsning är inte avhängig våra gärningar. Ingenting vi gör kan utestänga oss från Guds nåd.
Men om vi vill att den nåden ska bli verklig och synlig i världen då måste vi sträva efter två saker: lyssna efter (och följa goda herdar) och vara goda herdar.

Det gör vi genom att lära känna den gode herden – Jesus Kristus – så att vi kan följa hans röst med trygghet. Lär känna honom i bönen, i nattvarden, i Bibelläsning, i mötet med dina medmänniskor.

Jesus ord i evangeliets berättelse idag är menade som ord av trygghet. Han får "skall aldrig någonsin gå under". Ha den tilliten. På dig själv och din relation med Jesus. Håll den relationen vid liv.
Öva dig på att lyssna. Med mer än bara öronen.
Och öva på att predika med ditt liv, snarare än med ord.

Därför ska jag nu sluta med mina ord.

Berätta inte om påskdagen

Predikan på långfredagen, Lukasserien – "Korset", 2014-04-18

Jes 53:1-12

Fil 2:6-8

Luk 23:26-49

Så många långfredagar har jag suttit i kyrkbänken, eller i kyrkstolen och bett för predikanten som går fram och tänkt för mig själv:
Stå nu inte och berätta om påskdagen. Om ljuset och hoppet.
Stå nu inte och släta över mörkret och hopplösheten.

Det kommer över oss alla någon gång. Mörkret och hopplösheten. Låt oss ha en dag om året då ingen förminskar vår sorg.

Förminska inte Jesu lidande. Förminska inte den sorg och modlöshet som omsluter hans lärjungar. Hans familj. De har förlorat sin vän. De har förlorat sin ledare. De har förlorat sitt hopp.

Stanna med dem en stund. Låt deras sorg få ta plats. Släta inte över den. Var hellre tyst. Säg inte att allt kommer att bli bra. Sånt prat ekar tomt i sorgens korridorer, hur mycket du än tror på det. Ta sorgen på allvar, se den i vitögat.

Det kommer långfredagar i allas våra liv. Dagar då vi inte ser annat än mörker. Då vill vi inte höra om påskdagen. Vi kan inte ta till oss av andras glädje. Den sticker bara i våra ögon. Vi vill inte höra någonting. Var bara där. Håll i. Håll om. Håll tyst.

Änkan som just blivit ensam efter att ha levt nästan hela sitt liv med en annan människa.

Föräldern som ska leva vidare utan att se sitt barn växa upp.

Dottern som aldrig fick chansen att lägga sitt nyfödda barn i famnen på dess mormor.

Familjen som splittrats i kriget och aldrig kommer att hitta varandra igen.

Eller han som gjorde ett misstag och nu blev allting annorlunda och livet har vänts upp och ner.

…

Du som sitter hos dem… var inte rädd för mörkret, för sorgen, för förtvivlan.

Det som har hänt har hänt. Det går inte att göra ogjort. Inte ens Gud gör det ogjort. Gud vistas också i sorgen. Gud sörjer.

Släta inte över. Säg inte att allt kommer att bli bra. För det kan du inte veta. Det kan ingen veta. Våga stanna där i mörkret med dem. För om du lämnar mörkret, lämnar du också dem. Gud lämnar dem inte. Gud ser dem. Gud känner deras sorg och smärta, deras hopplöshet.

Vi sörjer våra liv. Vi sörjer det som inte blev som vi ville. Vi orkar inte alltid visa upp vårt vackraste gladaste yttre. Vi orkar inte alla vara vår omgivning till glädje.

Gud ger oss utrymme för sorg. Gud ger oss plats och tid för sorg. Det finns långfredagar i allas våra liv. Gud är där.

För det är just det den här dagen handlar om. Gud är där. Gud är där. Gud är där. I sorgen, i smärtan, i gråten, i piskrappen, i bördan,
i mannen som går mot sin egen död, som bär sin egen dödsdom, nersjunken, tyngd av sorg och smärta. Tyngd av sår i huden, sviken av sin vän, sitt folk, skymfad av hån och skuldbelagd av alla som hoppats på honom och som litat på honom. "om man gör så med det gröna trädet, vad ska då inte ske med det förtorkade?"

Vår Gud har sår. Vår Gud blöder. Vår Gud är svag. Vår Gud är död.

Bara en sådan Gud kan i sanning känna sin mänsklighet. En Gud som på djupet delar vårt liv.

"redan idag skall du vara med mig i paradiset".
Rövare eller frälsare går inte att skilja åt på Golgata. Lika naket hänger de inför allas åsyn. För så radikalt är Guds evangelium – att vem du än är når Gud dig även när du själv gömmer dig djupt i mörkret och sorgen och modlösheten.

"Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad."

Gud är där!

En gång rymdes han i min famn

Betraktelse som inledning till Pergolesis "Stabat mater"
Dymmelonsdagen den 16 april 2014

En gång rymdes han i min famn.

Hela hans lilla kropp. Buren. I min famn. Nära mitt bröst och mina hjärtslag.

Små fingrar. Små tår.

Han hade inga ord, men ändå ett språk. Jag förstod hans behov och gav honom allt han behövde. Jag gav honom mitt hjärta.

Tänk att han varit så liten. Jag skulle göra allt för att hålla honom så igen.

Jag minns den första dagen på hans andra vecka i livet. Han hade bara levt i åtta dagar. Vi gick till templet. Jag bar honom till templet i min famn.
För han rymdes i min famn.
Där var folk som profeterade. Man sa så mycket stora ord om honom. Man sa så mycket svårt. Jag ville bara hålla honom i min famn. Vagga honom till ro.

"Också genom din egen själ skall det gå ett svärd".

De orden har förföljt mig sen den där dagen.

Varje skråma. Varje gråt i förtvivlan. Varje besvikelse. Varje sorg han känt i sitt liv. Allt som har smärtat honom har också smärtat mig.

　

Mitt älskade, lilla barn!

Jag vill lyfta ner dig.

Omfamna din kropp i min famn.

Vagga dig till ro.

Men svärdet,
det kalla och hårda,
genomborrar min själ.

Vägen till korset - Ge oss nu viljan att gå den

Predikan på palmsöndagen, Lukasserien – "Vägen till korset", 2014-04-13

Jes 50:5-10

Rom 5:1-5

Luk 19:28-40

 

"Visa mig Herre din väg
Och gör mig villig att vandra den."

Den bönen lärde jag mig be under den termin jag spenderade i Vadstena, den Heliga Birgittas hemort. Birgitta som är upphovskvinna till den korta men kärnfulla och mycket bibliska bönen.

Nog kan jag se Herrens väg rätt ofta. Men viljan att gå den...

"Vägen till korset" har den här dagen fått som rubrik, för nu går vi in i den vecka som är klimax på kyrkans år, den heliga veckan, stilla veckan, passionstiden. Och när jag läser om Jesu jordiska vandring upplever jag den här texten som en klimax i berättelsen. Jesus har rört sig i periferin, i diasporan, i landsbygden, i utkanterna. Nu kliver han in i Jerusalem för sista gången i sitt liv, och redan nu ger han allt, utan att blinka träder han in som konungarna förr, på en oriden åsna. Vi får läsa om den rituella sången som mötte trötta pilgrimer när de äntrade Jerusalem: "Välsignad är han som kommer i Herrens namn"... Men orden låter inte som de brukar, ett extra ord är tillagt – "konungen". Och de lägger sina mantlar framför honom.

När Jesus ombeds tysta ner proklamationerna svarar han med att stenarna skulle ta vid där människors röster slutar. Bakom hans svar finns den bibliska synen på skapelsen som stämmer in i lovsång över Guds verk. Vad han egentligen säger är "det är Gud själv som sänder mig. Gud verkar i mig, nu".

　

Ja, palmsöndagen är klimax och dess antiklimax är långfredagen. Då Jesus upphöjs, men på ett avrättningskors. Då Jesus kröns, men med en krona av törne. Då Jesus proklameras som judarnas konung, men som ett hån.

Intåget i Jerusalem är verkligen en central del i Jesusberättelsen. Den finns omskriven i alla våra fyra evangelier och under kyrkoåret läser vi om det två gånger varje år.　Så viktig är den här berättelsen för oss.

Senast vi läste den var vår riktning en annan, det var första söndagen i advent och vår blick vilade på julens mysterium, den frälsare och kung som ska födas, ödmjukt, i ett stall.

Idag vilar vår blick på påskens mysterium, vår riktning är mot något mera smärtsamt, mot korset – "Vägen till korset".

Tänk vad olika karaktär samma berättelse kan få beroende på när på året vi läser dem.

Idag vilar ett vemod över texten.　

Om jag placerar mig i välkomstkommittén där vid Jerusalems portar eller bland Jesu lärjungar finner jag en förväntan i luften, jag anar att det är något stort på gång, hoppas att det äntligen är dags för Jesus att slå igenom. Jag känner att det blåser nya vindar nu.

Men så kliver jag tillbaka till Tumba kyrka vid starten för stilla veckan och vemodet sköljer över mig. Och jag känner medömkan för dem som hoppades så och gladdes så den där dagen. Tänk att de ledde Jesus på vägen mot korset.

　

"Herre, visa mig din väg"

Jag ser den alltför väl, vägen till korset. Jag undviker den gärna.　

Jag ser alla svåra vägval som borde vara enkla, som egentligen är enkla, men som är obekväma, obehagliga. Jag ser så mycket möjligheter, men före dem svårigheter. Och jag ser det där korset. Det reser sig, stort och mörkt, kallt och hårt. Det tronar upp sig så att jag har svårt att se det som finns där bortom.

Jag vill gärna stanna här Herre, vid Jerusalems portar. Med förväntningarna, med glädjen, med hoppet, med möjligheterna. Jag vill så ogärna pröva mig igenom svårigheterna, för jag är rädd att fastna där vid korset, fastna i motgångar, i misslyckande. Jag är rädd att förlora modet, hoppet och tron om jag går den vägen. Fastän det jag nu hoppas på är välsignelse och fred, verklig fred och frid där bortom.

Så jag stannar hellre här i halvlyckan. För här vet jag vad jag har. Här finns fortfarande hopp och förväntningar.

Därför ber jag inte bara att du ska visa mig din väg Herre. För jag ser den alltför väl. Påminn mig att du går före. Och gör mig på det viset villig att gå den. Det är min bön för kyrkan när vi nu går in i den heliga veckan, den stilla veckan, passionsveckan. Att vi, när vi nu får följa Jesus vandring mot korset och segern därbortom steg för steg, också hittar modet att vandra vår egen svåra väg, på väg mot helande och fred, för liv, hela världens liv.

"Herre, visa oss din väg.
Och gör oss villiga att vandra den"
Amen.