Förra söndagen ställde vi oss under den öppnade himlen vid Jesu dop och hörde Guds röst eka ut: "detta är min älskade son, min utvalde."
Idag utmanas vi att fundera över vad vi gör av vår Gudsupplevelse: förlamar den oss, eller väcker den oss till handling?
Vi får idag möta människor som på olika sätt ställts inför Guds härlighet, några förlamas av den, andra väcks till handling.
Vi möter Jesus mitt i ett försvarstal. Och Jesus kallar in ett vittne till sin fördel: ingen människa (även om han nämner Johannes döparen), utan de gärningar han utför.
Som vanligt har han gjort något fantastiskt och livgivande, något storslaget. Ja, ni vet, sånt där som folk brukar reta sig på. Han har gett livet tillbaka till någons son, han har bett en lam man resa sig upp och gå, och snart ska de där gärningarna som tydligen vittnar till hans fördel bestå i att mätta flera tusen människor som samlats för att lyssna till honom. Egentligen har han inte gjort nåt alls, han har bett människor göra saker själva, utan att röra den lame mannen ber han honom resa sig och gå och den lame gör så, tar sin säng under armen och går iväg.
Vem är du egentligen? Komma här och tro att du är Guds son och uträtta en massa saker bara så där. Fast det är sabbat och allt!
Vi möter också israeliterna idag. De är också nippriga, jag rent av rädda. De vill bestämt aldrig möta Guds härlighet igen för då, säger de "kommer vi att dö"! Och de vädjar till Mose att fortsätta vara mellanhand - tala du med Gud och berätta sen för oss vad vi ska göra, så lyder vi.
John Newton, som har skrivit psalmen vi just sjöng (oändlig nåd) beskriver sitt möte med Gud med orden: "Guds nåd, jag skälvde inför den".
Gud tycks skrämma slag på oss människor. Det första änglarna i Bibeln säger i mötet med oss är ju alltid: "var inte rädd!". Det måste ju bero på att vi är det, rädda alltså.
Varför är vi så rädda i mötet med det gudomliga?
Varför är Gud så skrämmande?
Är inte Gud godhet, kärlek och källan till liv?
Vad är det då som skrämmer oss så?
De som ställer Jesus till svars, de judiska ledarna, ägnar sina liv åt att följa lagen med alla dess bud och förordningar. Den tolkas och diskuteras och några av de judiska ledarna efterföljer lagen så noga de bara kan. Allt för att leva så väl enligt Guds vilja som det bara går.
Om då denne Jesus från Nasaret är Guds Son, om hans gärningar vittnar om Gud själv, ja då ställs hela deras livsföring på prov. Då stämmer plötsligt inte de lagar och regler de satt upp för sina liv. Då kan man plötsligt arbeta på sabbaten ibland.
Israeliterna beskriver Guds härlighet som en väldig eld som förbränner dem. Det är som om upplevelsen är dem övermäktig. Det är för stort, för ogripbart, de orkar inte, kan inte greppa det, blir så små i jämförelse med detta majestätiska, blir så trasiga i jämförelse med något så fullkomligt som livet själv.
Kanske är det samma sak med änglarna. Det är för mäktigt, nästan svårt att tro vad man ser. Något så rent, så helt, så mäktigt. Det övergår oss, vårt förstånd, vårt liv. Hur små är inte vi i jämförelse med detta fullkomliga? Hur trasiga är vi inte? Hur ofullkomliga?
Och så John Newton. Han skrev den där psalmen efter att ha varit i sjönöd med sitt slavskepp. Ja, det stämmer, han var slavhandlare och fraktade slavar från Afrika till Amerika när han en stormig natt trodde att han skulle dö. Hårda vindar och höga vågor. Så stormigt att han fann det osannolikt att han skulle överleva natten. Han betraktade det som Guds straff. Han fick syn på sitt liv mitt i detta väldiga, mitt i mötet med vad han trodde var döden, fick syn på sin trasighet, sin synd.
Men döden visade sig vara livet självt. För natten blev inte Newtons död. Han steg i land och slutade genast med sin verksamhet, började studera teologi och blev präst. Skrev åtminstone en psalm som har varit till hopp, tröst och glädje för många människor sen dess.
I mötet med Gud speglas vårt liv, ser vi oss själva,
våra begränsningar,
vår trasighet,
våra felsteg,
vår litenhet,
vår synd.
DET är skrämmande!
Det är skrämmande att spegla sig i ett ljus som är så klart att hela mitt jag blir synlig - där varje gärning jag gjort och inte gjort blir lika tydlig som de mörka påsarna under mina ögon blir i H&M's provrumsbelysning.
Det är skrämmande att inse att sättet jag lever mitt liv på inte överensstämmer med Guds vilja med sin skapelse, ja kanske rent av står i vägen för den.
Det är skrämmande och antingen förlamar det mig som det verkar göra med israeliterna i öknen och med de judiska ledarna som anklagar Jesus.
Eller så väcker det mig som det väckte människor som följde Jesus, som det väckte John Newton.
Kanske är det som israeliterna säger, att för mycket av Guds härlighet förbränner oss. Kanske förlamar det oss och gör oss missmodiga, ger oss en känsla av litenhet och hopplöshet.
Det är väl därför vi också behöver principer att kunna rama in våra liv med.
Men då och då behöver vi mötas av den där förbrännande elden, själva källan till liv. När våra principer och livsmönster inte gynnar livet, andras och vårt eget.
Ibland behöver vi skakas om och få syn på oss själva i ljuset av Guds härlighet och godhet. Låt oss då inte förlamas av det ljuset, av att se vår trasighet, utan snarare våga se oss själva utan rädsla, med öppenhet, och våga prova våra liv på nytt.
Förra söndagen ställde vi oss under den öppnade himlen vid Jesu dop och hörde Guds röst eka ut: "detta är min älskade son, min utvalde."
Idag utmanas vi att fundera över vad vi gör med vår Gudsupplevelse: förlamar den oss, eller väcker den oss till handling?
O Gud,
du som råder över himmel och jord,
och som i din Son har uppenbarat din härlighet,
öppna våra ögon och hjärtan,
så att vi i hans ord och gärningar
ser din kärlek.
Genom din Son
Jesus Kristus, vår Herre.
du som råder över himmel och jord,
och som i din Son har uppenbarat din härlighet,
öppna våra ögon och hjärtan,
så att vi i hans ord och gärningar
ser din kärlek.
Genom din Son
Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar