tänk om jag vore fri!

Predikan på femte söndagen i påsktiden, årgång 3– "Att växa i tro, 2014-05-18

Jes 57:15-16

Gal 5:13-18

Joh 17:9-17

Den här predikan handlar om kärlek och frihet. Det är nämligen det som sticker ut i texterna vi har läst idag.

”jag finns hos den modlöse och försagde”.
”ni är ju kallade till frihet bröder”.
”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: du skall älska din nästa som dig själv”.
”Jag ber inte att du tar dem ur världen utan att du bevarar dem från det onda”.
Kärlek och frihet. Oundvikligt viktiga ord i den kristna tron. Två storheter som är beroende av varandra.

Vi är kallade till frihet med uppdraget att älska vår nästa som oss själva. Tänk om vi var helt fria att älska vår nästa! Om vi var helt fria att våga älska oss själva helt och fullt!

En lärare i själavård sa under prästutbildningen: ”du behöver inte och kan inte tycka om alla människor. Men du måste älska dem!” Det kristna kärleksbudskapet handlar nämligen inte om känslor. Att älska är ett verb, det är något vi gör, inte något vi känner. Det är att möta min omgivning med insikten att våra liv har samma värde, och att det värdet är oerhört högt. Det är att behandla alla människor som jag själv vill bli behandlad, mig själv inkluderat. 

Jag är kallad till frihet med uppdraget att älska min nästa. Som mig själv.

Varje dag gör jag val. Större och mindre. En del stora val är mindre än de verkar och en del små val är större än de verkar.

Jag har stor frihet. För jag lever i ett land med religionsfrihet och åsiktsfrihet, i ett land där det är olagligt att kränka mig eller diskriminera mig pga mitt kön, min läggning, min härkomst, ålder, religionsutövning eller något annat som skiljer mig från den vedertagna normen eller ”världen” som Jesus säger i Johannesevangeliet.

Därför har jag stor frihet kan man tycka när jag gör mina val varje dag i det lilla - väljer kläder, till mig själv och mina barn. Uppdaterar min status på fb, gör i ordning frukost, sminkar mig (eller inte), väljer skor, väljer väska, tar bilen eller tåget.

Det spelar ingen roll. Valet är mitt. Jag är fri.

Ändå är jag inte det.

För jag är bunden i "världen" som Jesus kallar det, eller normen som vi brukar säga idag. Jag måste alltid förhålla mig till den och till vad jag berättar om mig själv genom mina val. Och jag är bunden av allt jag fått med mig genom åratal av skolning och uppfostran från mina föräldrar, skola, idrottsförening, kyrka, media, och samhället.

Jag är aldrig helt fri. Saknar den totala tryggheten och tilliten till mig själv att bara välja det som är bäst. Mitt omdöme grumlas av den där normen, den där världen.

Kan jag ha rosa örhängen idag eller tar jag för stor plats då?

Kan jag ta kortärmat på mig? eller måste jag plocka fram rakhyveln då eller vågar jag skita i att folk bryr sig om mina armhålor? Fast då kanske de inte kan fokusera på att umgås med mig utan att fundera över vad mina håriga armhålor betyder och fundera över om jag är superfeminist eller bara lat.

Kan barnen ha omatchiga kläder eller kommer förskolepersonalen tro att vi är en dysfunktionell familj då? Hur viktigt är det egentligen att barnet har tvättat håret? Hon hatar det och gråter bara hon tänker på det. Men vad ska folk tro om oss när de ser att hon jämt har skitigt hår?

Kan jag ha den här tajta klänningen trots min putmage? Kommer folk att tro att jag är gravid? Jag kanske hinner ursäkta min post-graviditetsmage först innan nån hinner reflektera över det. Ska jag ta sko med klack så jag närmar mig folks ögonhöjd eller vara bekväm och låta folk se ner på mig. Hur många skämt på temat "herre-Gud-vad-jag-är-kort" ska jag få dra/höra idag då?

Ska jag sminka mig så folk slipper tro att jag är 20 och bli förvirrade över hur de ska bemöta mig eller ska jag bara låta dem inse det sakta?

Ska jag lägga nåt i tiggarens mugg jag just passerar? Jag har ju inga kontanter. Ska jag ta ut? Eller köpa nåt att äta eller dricka? Eller ska jag fråga vad hon behöver? Ska jag fråga vad hon heter och om hennes situation? Men jag kommer ju försent till jobbet. Hinner inte stanna. Åh, det står nån annan och pratar med henne nu. Vad skönt! Jag går förbi. Borde jag gömma prästkragen lite nu. Vad ska folk tänka?

Varenda val präglas inte bara av min känsla av vad jag vill göra, och tycker är rätt. Utan också av min erfarenhet av att inte räcka till som jag är, min reflektion över hur andra ser mig. Ibland är jag mer fokuserad på det än på att göra gott.
Jag är inte fri när jag gör val. Jag vill vara fri att välja kärlek varje gång - kärlek till min nästa och till mig själv. Men jag är bunden.

Inte nog med det, jag fortsätter att binda min omgivning genom saker jag säger och gör. Ja till och med genom saker jag tänker.

Ser ett barn som skriker i affären och en stressad förälder som drar barnet mot kassan. Lägger en dom över familjen genom att gissa mig till vad situationen handlar om. Utan att ens ha bakgrundsfakta.

Ser ett barn springa runt i rosa prinsessklänning och en barbiedocka i handen. Har direkt en bild i huvudet över hur det barnets personlighet ser ut.

Möter en medelålders man med stöddig och nedlåtande attityd. Tänker att han minsann inte ska trampa över mig.

Ser en människa som tigger på gatan. Hon håller, som så många andra en bild på några barn och en smutsig kopp. Håller ut mina tomma händer och skakar mitt huvud med ett patroniserande leende och går förbi. Gör allt i mitt inre för att rättfärdiga mitt beteende, istället för att inse att jag både vill och kan göra mycket mer om jag bara orkade bemöta även denna människa som min nästa, som en människa vars liv har samma värde som jag och vars liv jag bär ansvar för, eftersom vi finns i varandras liv nu.

Jesus ber till Gud Fadern: "inte att du ska ta dem ut ur världen utan att du ska bevara dem från det onda"

Och Paulus lär oss att vi är kallade till frihet. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: du skall älska din nästa som dig själv.

Tänk om jag skulle sluta döma. Sluta binda min omgivning och mig själv Och istället börja älska oss!
Älska min nästa - som mig själv.
Inse att alla människor är just människor. Att alla är bundna men av olika saker. Av att leva i ett land utan ekonomiska och sociala skyddsnät, av att passa in, av att försöka höra till, försöka leva upp till.

Tänk om vi kunde vara fria, leva fria med ett enda bud som vägledning: att älska vår nästa som oss själva.

Tänk om jag älskade henne som sträcker sin hand efter mig? Om jag älskade det gråtande barnet och dess stressade förälder? Om jag älskade prinsessan med barbie och hennes familj? Om jag älskade den medelålders mannen?

Vad skulle kunna hända då?