Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med

Predikan på femtonde söndagen efter trefaldighet, årgång 3 - "Ett är nödvändigt", 2014-09-28

5 Mos 4:29-31
Fil 4:10-13
Luk 10:38-42

Vi bygger upp drömmar för våra liv.
Drömmar är bra – de hjälper oss skapa mening med våra liv. De ger oss en riktning och en framtidstro. De ger oss en längtan, något att sträva mot.
Jag minns de där "mina vänner"-böcker alla fyllde i när jag var barn. "Om 20 år..." – är jag gift och har barn och jobb och ... det fanns liksom en oskriven mall för vad vi skrev i de där böckerna.

En sak är helt säker - livet blir aldrig just så som vi har tänkt oss. De flesta drömmar slår aldrig helt in. Men hur hanterar vi livet när detta händer? När drömmarna och planerna spricker?
Marta bjuder hem Jesus när han besöker hennes stad, men väl hemma stressar hon upp sig över allt hon har att ordna med. Lukasevangeliet återkommer till liknande tema, om hur vi bekymrar oss alldeles för mycket för materiella ting - "sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också" lyder en av Lukasevangliets kändare Jesus-citat.
Men Marta har sin plan, hon har en massa att stå i och nu verkar hon dessutom få göra allting själv som hon trodde hon skulle få hjälp av sin syster med.

Innan Jesus kom till staden där Marta och Maria bor fick han en fråga av en laglärd som ville veta hur han skulle få evigt liv. Jesus svarar som vanligt med en liknelse – kanske hans mest kända, om en man som, på vägen från Jerusalem mot Jeriko blir överfallen av rövare och lämnad naken och misshandlad på vägen. En präst som råkar komma samma väg viker åt sidan när han ser mannen och fortsätter dit han var på väg. Samma sak med en levit, men en samarier som var på genomresa stannar och hjälper den slagne mannen. "Gå du och gör som han" avslutar Jesus.
Det där med att människorna råkar komma samma väg är nyckelord i den berättelsen. Alla var på väg någonstans, hade planer, och här var något som störde planerna. För både prästen och leviten var det svårare att ändra riktningen (planen) än att stanna och hjälpa en medmänniska. Endast samariern lägger planerna åt sidan.

I torsdags morse stod jag , trött på centralen i kö för att köpa frukost på väg till ett möte på stiftskansliet hör jag plötsligt någon utbrista "nämen! Cecilia?" Där stod Teresa som jag inte träffat på några år. Hennes tåg till Lund skulle gå om en halvtimme. När vi pratat ett tag och jag sneglade på klockan kom jag att tänka på berättelsen om den barmhärtiga samariern och på Marta och Maria. Teresa råkade komma "i vägen" och här stod jag och tänkte på "allt jag hade att ordna med". Då slappnade jag av, struntade i klockan och kunde vara i nuet, med vännen jag inte träffat på länge. (Mötet hade inte ens börjat när jag kom, men jag missade andakten).
En del människor är bra på det där medan andra (inklusive jag själv) behöver öva oss i det allt som oftast.
Mitt exempel från mötet på centralen är kanske banalt - det är en berättelse om när planerna i smått spricker.

Men alla de stora planerna och drömmarna då? Hur lätt är det att acceptera livet när de spricker? När det efterlängtade barnet aldrig kommer, när kärleken aldrig hittas eller när den inte är så som vi hade föreställt oss, när vi plötsligt vinner på lotto eller vi förlorar någon som stod oss nära. Ett oväntat jobberbjudande som plötsligt förändrar tillvaron, eller kanske blev vi av med vårt jobb. Kanske tappar vi förmågan att arbeta, eller kanske fick vi inte tag i någon lägenhet. När vi tvingas fly undan krig eller katastrofer och inte längre få växa upp i det land vi trodde vi skulle leva och dö...
När saker och människor råkar komma i vägen för våra drömmar och planer - vågar vi släppa drömmarna eller har vi hängt upp allt på dem? Klarar vi av att byta riktning? Kan vi släppa taget om våra drömmar utan att släppa taget om vårt hopp?

Kan vi bygga upp nya drömmar med vissheten om att de aldrig kommer att slå in? Klarar vi av att leva öppna för livets överraskningar. hur mottagliga kan vi bli för Guds ingripande i våra liv mitt i vardagen? Kan vi leva öppna för att händelser och människor kommer att råka komma samma väg?
För drömmarna är inte vårt nu. Livet du lever nu rymmer människorna som råkar finnas i ditt liv – din familj, dina vänner, dina grannar, till och med de nakna och misshandlade människorna på vägen. Där är Gud, eller snarare här är Gud, nu är Gud.

Låt oss be:

Gud, hjälp oss att ta vara på vårt nu
Hjälp oss att möta dig mitt i vardagen.
Tack för att du kommer till oss
i människorna som råkar hamna i vår väg.
Lär oss att ta tillvara på livet så som det ser ut just nu,
och hjälp oss forma nya drömmar när de gamla inte längre bär oss.
Bär oss när vi inte själva orkar gå.
Amen.