Löftet om evig lovsång

Predikan på tacksägelsedagen - "Lovsång", 2016-10-09

Jer 31:3-6

Upp 4:8-11
Matt 15:29-31

Hemma hos oss brukar vi prata om ett magiskt ord: TACK!
När vi har fått mat serverad på bordet säger vi tack. När någon håller upp en dörr för oss säger vi tack. När vi fyller år och får presenter säger vi tack. När vi ber om något säger vi tack!

Vi har lärt oss att vara tacksamma, att uttrycka tacksamhet. Vi har lärt oss att säga tack efter maten och vi har lärt oss att tacka när någon håller upp en dörr, vi gör det spontant utan att tänka och kanske utan att uppleva det vi faktiskt uttrycker. Vi har en inlärd tacksamhet. Men den där tacksamheten som verkligen kommer från hjärtat, den kan man märka – tydligt. Den går inte att lära in därför att den är äkta glädje och den uttrycks inte bara med ord, kanske framför allt inte med ord.

När jag och min man berättade för våra föräldrar att vi väntade vårt första barn ville vi göra det lite roligt (kanske har flera av er hört mig berätta det här förut). Vi hade köpt varsitt örngott till dem med texten "världens bästa mormor/morfar/farmor/farfar" och slagit in. När min mor öppnar sitt paket och ser att hon fått ett örngott uttrycker hon tacksamhet: "ah, tack så mycket".

Det var väldigt tydligt för alla samlade att hon inte hade förstått vad presenten egentligen innehöll. "Ser du vad det står?" sa min svärmor hjälpsamt. "Njaej… världens bästa…?" "mormor" fyllde jag i. Då flög den blivande mormodern nästan ur stolen av glädje och tårarna nästa rann och hon kramade om mig.

Det är skillnad på tacksamhet som vi har lärt oss att känna och tacksamhet som verkligen kommer från vårt inre. Det är bra att vara tacksam och uttrycka uppskattning efter att ha fått mat serverad på bordet eller efter att någon har hållit upp dörren, men det är inte den typen av tacksamhet den här dagen och de texter vi har hört talar om – de talar om tacksamhet och lovsång som kommer spontant från människornas inre, därför att de har fått något som de inte hade förväntat sig och som de inte tar för givet, de sjunger därför att de har fått förnyat hopp.

Något av det mest centrala i både judisk och kristen tro finns med som en röd tråd i alla texterna idag, nämligen Guds löfte.

"Med evig kärlek älskar jag dig" lyder Guds ord genom profeten Jeremia "Än en gång skall jag låta dig blomstra […] Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen". Det är ett löfte som heter duga. Den texten var mycket viktig för israeliterna när de var fångar i Babylon. Då hjälpte den dem att inte tappa hoppet om att en dag få återvända till sitt hemland med sin kultur, den hjälpte dem att inte tappa tron och inte tappa hoppet.

Det var inte bara Jeremia som profeterade om Guds löfte. Också Jesaja uttryckte ett löfte om en välsignad framtid: "Den dagen skall de döva höra när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se" (Jes 29:18).

När folket på berget såg hur Jesus botade sjuka häpnade de och deras direkta reaktion var att prisa Israels Gud, därför att de i Jesus såg Guds verk, därför att de i Jesus såg uppfyllandet av Guds löfte. Nu var dagen äntligen kommen, nu var Guds löfte här i kött och blod.

När Johannes var på ön Patmos hade han en syn, han såg en dörr öppna sig till himlen och hur han i anden lyftes upp och där fick han se den himmelska gudstjänsten. När vi läser hans beskrivning idag, nästan 2000 år senare låter det i våra öron nästan som en skräckfilm, med varelser med alldeles för många vingar och på tok för många ögon. Men allt i den texten har symbolisk betydelse, varje antal, varje bild är just detta – en bild för att förklara någonting som egentligen är oförklarligt.

4 varelser – från jordens alla hörn (de fyra väderstrecken).

Ögon överallt och både utåt och inåt – för Gud är en allseende Gud som ser både vårt yttre och vårt inre.

24 äldste som faller ner inför Gud – 12 för hela Israels stammar (och Jesu tolv apostlar som i sig representerar just dessa), och ytterligare 12 som representerar världens alla folk. Det är enhet i himlen, det är en Gud som alla folk förenas under och inför.

Och lovsången ljuder – Helig sjungs trefaldigt och den sjungs dag och natt. Därför att där finns ingen anledning att göra något annat än att lovsjunga med hela sitt liv, med hela sitt jag. Där är löftet så infriat att lovsången väller fram.

Tre texter – ett löfte.

Det löftet är ett löfte om lovsång och tacksamhet. Det är inte texter som påtvingar oss att visa uppskattning, det är inte ett höjt pekfinger som säger "du borde vara tacksam", utan det är ett löfte till dig och mig: anledning till tacksamhet och lovsång finns – överallt. Den finns i grunden till allting, ja själva livet är anledning till tacksamhet och lovsång – öppna dina ögon och finn att det i ditt inre väller fram lovsång. Och låt den välla fram.

Och när vi en gång viker hädan då gör vi det i förtröstan på Guds löfte om evig lovsång.