När vårt inre barn tar över

Predikan på tjugoförsta söndagen efter trefaldighet - "Samhällsansvar", 2015-10-25

Jer 29:4-7
Rom 13:7-10
Matt 22:15-22

Det finns tillfällen då barnet i oss tar över. När vi känner oss fångna och maktlösa. När vi inte känner att vi har makten att förändra. Då tar barnet i oss över och skriker ut sitt missnöje. Ganska ofta bubblar vanmakten upp som aggressivitet, upproriskhet, ilska. Plötsligt ser vi inga nyanser längre, vi ser bara en enda sak – problemet!

Lite så är det för det judiska folket i Babylon. De som skulle vara Guds utvalda folk, som skulle få det utlovade landet som flödar av mjölk och honung. Ett litet folk, men med Guds starka kraft på sin sida.
Men så kom den stora krigsmakten – Babylonien – och skred fram över mellanöstern, vann land efter land, intog också det land som Israel blivit lovad åt sina ättlingar, och med sig tog de fångar – unga, starka män som kunde tjäna det Babyloniska riket.

Där sitter nu dessa män i Babylon och klagar. De fick det visserligen rätt bra. Fick bo bra, gott om mat och dricka och kunde leva under rätt goda förhållanden.
MEN, att de var fångar glömde de inte desto mindre. Vem vill tjäna ett rike som har ryckt en från sitt sammanhang? Oavsett all glädje och frihet de fick skuggades livet ändå av detta faktum. Och oron växer: har Gud lämnat oss? Är Gud inte med oss längre? Barnet i dem kunde bara inte släppa det och det bubblar upp som trots, kamp. Deras enda fokus ligger i att hitta ett sätt att komma tillbaka till Jerusalem.

Guds tilltal till dem förvånar dem nog: Bli kvar! Lev ert liv i Babylon! Detta är ert hem nu! Gör ert bästa för att bidra till dess välgång. Så går det också väl för er.

Jag tänker på en förälder som tar sitt barn i handen när barnet inser att den förlorat en del av livet som aldrig kommer tillbaka och lugnt säger: ”Jag förstår att det känns jobbigt. Du har förlorat något och du saknar det. Jag ser och hör att du är arg och ledsen. Du saknar platsen vi bodde förut, vårt gamla hus, ditt gamla rum. Den kommer inte tillbaka. Du får självklart fortsätta vara besviken, men under tiden får vi förbereda ditt nya rum.

Historien upprepar sig:
För ett liknande svar får också fariséerna av Jesus när de frågar hur han ställer sig till att ge skatt åt kejsaren – ockupationsmakten, fienden. Jeremias profetord ekar i Jesus svar: Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.

När Jesus visar upp kejsarens ansikte på myntet han håller upp, visar han var pengen kommer ifrån, från första början. Utan att yttra sig politiskt om kejsaren eller ockupationen av Israels folk påvisar han beroendeförhållandet i denna enkla lilla gest.

Jag hör: Om vi ska leva ett gott liv, måste vi leva det efter de förutsättningar vi har. Ibland kan vår stolthet bli sårad av verkligheten, men kompromisser verkar vara att föredra, i alla fall om vi ska tolka Jeremia och Jesus. 


Historien upprepar sig:
Även i Sverige 2015 har vi våra inre barn som bubblar upp och gör uppror. Ett missnöjt barn med vanmakt som önskar att Sverige såg annorlunda ut, som får tillvaron så som den har känt till den bortdragen under fötterna. Vår värld och vårt land förändras. Barnet där inne skriker av sorg och vill ha tillbaka allt som det var förr. Vanmakten tar över. ”Problemet” skuggar allt annat.
Men världen och Sverige är förändrat och kommer att förändras. Här lever vi nu.

Tänk om de kunde ta till sig profetens och Jesus budskap: Kompromissa! Lev i världen, den värld du befinner dig i och få den att blomstra med de förutsättningar som finns tillhands. Svälj stoltheten. Ta barnet i handen och säg lugnt:
”Jag förstår att det känns jobbigt. Du har förlorat en tid som nu tillhör historien. Den kommer inte tillbaka och nu ser Sverige annorlunda ut. Du får fortsätta sörja ditt gamla rum, men under tiden får vi göra något bra med det nya rummet. Det hjälper ju inte att bränna ner det, att bränna ner hela huset, eller gå med våld mot familjen och de nya skolkamraterna. Gör det bästa du kan av ditt nya rum, och se om du kan få nya vänner på din nya skola”. 

Romarbrevet ger oss en kompass:
”den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen” ”Buden sammanfattas ju i ordet: du skall älska din nästa som dig själv.” (de fantastiska orden som också förgyller Tumba kyrkas vägg ut mot vägen).  ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”.

Eller som Jesus sa: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni också göra för dem

Amen, Jesus. Amen!