Berätta inte om påskdagen

Predikan på långfredagen, Lukasserien – "Korset", 2014-04-18

Jes 53:1-12

Fil 2:6-8

Luk 23:26-49

Så många långfredagar har jag suttit i kyrkbänken, eller i kyrkstolen och bett för predikanten som går fram och tänkt för mig själv:
Stå nu inte och berätta om påskdagen. Om ljuset och hoppet.
Stå nu inte och släta över mörkret och hopplösheten.

Det kommer över oss alla någon gång. Mörkret och hopplösheten. Låt oss ha en dag om året då ingen förminskar vår sorg.

Förminska inte Jesu lidande. Förminska inte den sorg och modlöshet som omsluter hans lärjungar. Hans familj. De har förlorat sin vän. De har förlorat sin ledare. De har förlorat sitt hopp.

Stanna med dem en stund. Låt deras sorg få ta plats. Släta inte över den. Var hellre tyst. Säg inte att allt kommer att bli bra. Sånt prat ekar tomt i sorgens korridorer, hur mycket du än tror på det. Ta sorgen på allvar, se den i vitögat.

Det kommer långfredagar i allas våra liv. Dagar då vi inte ser annat än mörker. Då vill vi inte höra om påskdagen. Vi kan inte ta till oss av andras glädje. Den sticker bara i våra ögon. Vi vill inte höra någonting. Var bara där. Håll i. Håll om. Håll tyst.

Änkan som just blivit ensam efter att ha levt nästan hela sitt liv med en annan människa.

Föräldern som ska leva vidare utan att se sitt barn växa upp.

Dottern som aldrig fick chansen att lägga sitt nyfödda barn i famnen på dess mormor.

Familjen som splittrats i kriget och aldrig kommer att hitta varandra igen.

Eller han som gjorde ett misstag och nu blev allting annorlunda och livet har vänts upp och ner.

…

Du som sitter hos dem… var inte rädd för mörkret, för sorgen, för förtvivlan.

Det som har hänt har hänt. Det går inte att göra ogjort. Inte ens Gud gör det ogjort. Gud vistas också i sorgen. Gud sörjer.

Släta inte över. Säg inte att allt kommer att bli bra. För det kan du inte veta. Det kan ingen veta. Våga stanna där i mörkret med dem. För om du lämnar mörkret, lämnar du också dem. Gud lämnar dem inte. Gud ser dem. Gud känner deras sorg och smärta, deras hopplöshet.

Vi sörjer våra liv. Vi sörjer det som inte blev som vi ville. Vi orkar inte alltid visa upp vårt vackraste gladaste yttre. Vi orkar inte alla vara vår omgivning till glädje.

Gud ger oss utrymme för sorg. Gud ger oss plats och tid för sorg. Det finns långfredagar i allas våra liv. Gud är där.

För det är just det den här dagen handlar om. Gud är där. Gud är där. Gud är där. I sorgen, i smärtan, i gråten, i piskrappen, i bördan,
i mannen som går mot sin egen död, som bär sin egen dödsdom, nersjunken, tyngd av sorg och smärta. Tyngd av sår i huden, sviken av sin vän, sitt folk, skymfad av hån och skuldbelagd av alla som hoppats på honom och som litat på honom. "om man gör så med det gröna trädet, vad ska då inte ske med det förtorkade?"

Vår Gud har sår. Vår Gud blöder. Vår Gud är svag. Vår Gud är död.

Bara en sådan Gud kan i sanning känna sin mänsklighet. En Gud som på djupet delar vårt liv.

"redan idag skall du vara med mig i paradiset".
Rövare eller frälsare går inte att skilja åt på Golgata. Lika naket hänger de inför allas åsyn. För så radikalt är Guds evangelium – att vem du än är når Gud dig även när du själv gömmer dig djupt i mörkret och sorgen och modlösheten.

"Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad."

Gud är där!