Predikan på palmsöndagen, Lukasserien – "Vägen till korset", 2014-04-13
"Visa mig Herre din väg
Och gör mig villig att vandra den."
Och gör mig villig att vandra den."
Den bönen lärde jag mig be under den termin jag spenderade i Vadstena, den Heliga Birgittas hemort. Birgitta som är upphovskvinna till den korta men kärnfulla och mycket bibliska bönen.
Nog kan jag se Herrens väg rätt ofta. Men viljan att gå den...
"Vägen till korset" har den här dagen fått som rubrik, för nu går vi in i den vecka som är klimax på kyrkans år, den heliga veckan, stilla veckan, passionstiden. Och när jag läser om Jesu jordiska vandring upplever jag den här texten som en klimax i berättelsen. Jesus har rört sig i periferin, i diasporan, i landsbygden, i utkanterna. Nu kliver han in i Jerusalem för sista gången i sitt liv, och redan nu ger han allt, utan att blinka träder han in som konungarna förr, på en oriden åsna. Vi får läsa om den rituella sången som mötte trötta pilgrimer när de äntrade Jerusalem: "Välsignad är han som kommer i Herrens namn"... Men orden låter inte som de brukar, ett extra ord är tillagt – "konungen". Och de lägger sina mantlar framför honom.
När Jesus ombeds tysta ner proklamationerna svarar han med att stenarna skulle ta vid där människors röster slutar. Bakom hans svar finns den bibliska synen på skapelsen som stämmer in i lovsång över Guds verk. Vad han egentligen säger är "det är Gud själv som sänder mig. Gud verkar i mig, nu".
Ja, palmsöndagen är klimax och dess antiklimax är långfredagen. Då Jesus upphöjs, men på ett avrättningskors. Då Jesus kröns, men med en krona av törne. Då Jesus proklameras som judarnas konung, men som ett hån.
Intåget i Jerusalem är verkligen en central del i Jesusberättelsen. Den finns omskriven i alla våra fyra evangelier och under kyrkoåret läser vi om det två gånger varje år. Så viktig är den här berättelsen för oss.
Senast vi läste den var vår riktning en annan, det var första söndagen i advent och vår blick vilade på julens mysterium, den frälsare och kung som ska födas, ödmjukt, i ett stall.
Idag vilar vår blick på påskens mysterium, vår riktning är mot något mera smärtsamt, mot korset – "Vägen till korset".
Tänk vad olika karaktär samma berättelse kan få beroende på när på året vi läser dem.
Idag vilar ett vemod över texten.
Om jag placerar mig i välkomstkommittén där vid Jerusalems portar eller bland Jesu lärjungar finner jag en förväntan i luften, jag anar att det är något stort på gång, hoppas att det äntligen är dags för Jesus att slå igenom. Jag känner att det blåser nya vindar nu.
Men så kliver jag tillbaka till Tumba kyrka vid starten för stilla veckan och vemodet sköljer över mig. Och jag känner medömkan för dem som hoppades så och gladdes så den där dagen. Tänk att de ledde Jesus på vägen mot korset.
"Herre, visa mig din väg"
Jag ser den alltför väl, vägen till korset. Jag undviker den gärna.
Jag ser alla svåra vägval som borde vara enkla, som egentligen är enkla, men som är obekväma, obehagliga. Jag ser så mycket möjligheter, men före dem svårigheter. Och jag ser det där korset. Det reser sig, stort och mörkt, kallt och hårt. Det tronar upp sig så att jag har svårt att se det som finns där bortom.
Jag vill gärna stanna här Herre, vid Jerusalems portar. Med förväntningarna, med glädjen, med hoppet, med möjligheterna. Jag vill så ogärna pröva mig igenom svårigheterna, för jag är rädd att fastna där vid korset, fastna i motgångar, i misslyckande. Jag är rädd att förlora modet, hoppet och tron om jag går den vägen. Fastän det jag nu hoppas på är välsignelse och fred, verklig fred och frid där bortom.
Så jag stannar hellre här i halvlyckan. För här vet jag vad jag har. Här finns fortfarande hopp och förväntningar.
Därför ber jag inte bara att du ska visa mig din väg Herre. För jag ser den alltför väl. Påminn mig att du går före. Och gör mig på det viset villig att gå den. Det är min bön för kyrkan när vi nu går in i den heliga veckan, den stilla veckan, passionsveckan. Att vi, när vi nu får följa Jesus vandring mot korset och segern därbortom steg för steg, också hittar modet att vandra vår egen svåra väg, på väg mot helande och fred, för liv, hela världens liv.
"Herre, visa oss din väg.
Och gör oss villiga att vandra den"
Amen.
Och gör oss villiga att vandra den"
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar