Dymmelonsdagen den 16 april 2014
En gång rymdes han i min famn.
Hela hans lilla kropp. Buren. I min famn. Nära mitt bröst och mina hjärtslag.
Små fingrar. Små tår.
Han hade inga ord, men ändå ett språk. Jag förstod hans behov och gav honom allt han behövde. Jag gav honom mitt hjärta.
Tänk att han varit så liten. Jag skulle göra allt för att hålla honom så igen.
Jag minns den första dagen på hans andra vecka i livet. Han hade bara levt i åtta dagar. Vi gick till templet. Jag bar honom till templet i min famn.
För han rymdes i min famn.
Där var folk som profeterade. Man sa så mycket stora ord om honom. Man sa så mycket svårt. Jag ville bara hålla honom i min famn. Vagga honom till ro.
För han rymdes i min famn.
Där var folk som profeterade. Man sa så mycket stora ord om honom. Man sa så mycket svårt. Jag ville bara hålla honom i min famn. Vagga honom till ro.
"Också genom din egen själ skall det gå ett svärd".
De orden har förföljt mig sen den där dagen.
Varje skråma. Varje gråt i förtvivlan. Varje besvikelse. Varje sorg han känt i sitt liv. Allt som har smärtat honom har också smärtat mig.
Mitt älskade, lilla barn!
Jag vill lyfta ner dig.
Omfamna din kropp i min famn.
Vagga dig till ro.
Men svärdet,
det kalla och hårda,
genomborrar min själ.
det kalla och hårda,
genomborrar min själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar