En värld full av liv

Predikan på tioende söndagen efter trefaldighet - "Nådens gåvor", 2015-08-09

Jes 27:2-6
1 Kor 12:12-26
Joh 15:1-9

Det visas mycket ”Lejonkungen” på vår TV där hemma just nu. Barnen fullkomligt älskar den. Den vackra naturen, de ståtliga djuren, lagom läskiga scener, sorg som förvandlas i glädje och en inre kamp de kan leva sig in i.
Kanske är det starkaste hur den inre kampen syns i skapelsen.
Mufasa berättar för sin son om hur allting hör ihop och har en plats i skapelsen – varje liten myra, grästuva och antilop.
”Men pappa, äter inte vi antiloper?”
”Jo, men du förstår, när vi dör blir våra kroppar till gräs och antiloperna äter gräset. På så sätt hänger allt ihop i en livets cirkel.”
Allt som solen rör vid tillhör deras rike, men när Mufasas bror Scar en dag med list och svek lyckas överta kungatiteln genom att få Mufasa dödad och Simba (sonen) på flykt, slutar så småningom solen röra vid Lejonklippans rike. Skapelsen sätts ur balans, gräs och växter vissnar, hjordarna av antiloper och andra djur flyr och lejonen hungrar.
När Simba återvänder för att utmana sin farbror möts han av, vad den humoristiske karaktären Timon kallar ”renoveringsobjekt”.
Det blir en fight genom eld när Scar utmanas av kungasonen han trodde var död. Och när Simba slutligen segrat och börjar bestiga Lejonklippan faller regnet ner. Nej förresten, det fullkomligt öser ner.

Det är i det här momentet som min 4-åring vänder sig till mig och förklarar för mig att elden och regnet tillsammans gör att det kan bli nytt liv, det rensar och renar och ger ny kraft till jorden och växterna. Och mycket riktigt. Nästa scen visar en grönskande lejonklippa. Balansen är återställd. Harmoni råder. Kroppen – Skapelsen är hel igen.

Tänk om vi människor kunde bete oss som en kropp – en mänsklighet. Vi skulle glädja oss åt varandra, vi skulle lida med varandra.

Har du någonsin gått med en sticka i lilltån? Den kan sätta hela kroppen ur balans, skapa irritation, göra att vi går snett med foten, får ont i knät därav, lutar mer på det andra benet därför, vilket skapar ryggsmärta som gör att vi går och spänner oss, av irritation och obehag. Kanske knyter vi ihop händerna, lyfter axlarna, biter ihop tänderna. Så får vi huvudvärk, tandvärk och all möjlig värk… Allt för en liten sticka i lilla lilltån…

Tänk om vi som mänsklighet verkligen betedde oss som en kropp, där de ringare delarna blir särskilt ärade. Där den hemlösas bekymmer är vår högsta prioritet, där barnens behov kommer före de vuxnas, där äldreomsorgen är en glädje och stolthet att få vara en del av, där det är självklart att alla anpassar sig efter alla med funktionsnedsättningar, språkliga svårigheter och alla särskilda behov som finns bland oss. Där varje människa accepteras som den hon är, inte som den vi önskar att hon är, eller skulle kunna bli.

Då skulle vi inte kräva tacksamhet från nya medborgare som kämpat under vidriga omständigheter för att få stanna inom de gränser vi har satt upp och kallat ”Svea rikes gränser”, samtidigt som jag aldrig behöver ifrågasättas min titel som ”svensk” oavsett vad jag gör.

Då skulle vi lägga mindre energi på att tycka och tänka om andra människors livsval och istället bry oss om deras livssituation.

Om vi verkligen såg oss som den kropp vi är, skulle vi lida, bli förbannade. Vi skulle förstå att det som gör oss olyckliga och hindrar oss från att känna tillfredsställelse inte är det faktum att vi alltid kan få mer, att pengarna på kontot inte är vad vi hoppats på, att vi saknar den senaste produkten, har för lite tid över, eller fått för lite sol och bad.

I verkligheten är det en sticka i vår lilltå som har fått hela kroppen ur balans. Varje kroppsdel jobbar på sitt eget håll, men vi är för trötta och det ömmar och smärtar, för vi inser inte att stickan i lilltån påverkar oss, och när vi själva har sår är det inte heller säkert någon rusning till oss, eftersom varje kroppsdel är så upptagen med sin egen smärta.

Vi är en kropp som har glömt bort att vi är just det.

Vad skulle hända om vi blev hela igen? Vad skulle hända om vi började bry oss? Vad skulle hända om vi tog bort stickan ur lilltån?

Guds Ord, Jesus, bränner till. Och med hjälp av profeterna ansar Gud i oss, håller vår Ande levande, påminner oss om vår samhörighet. Provocerar, irriterar, stimulerar och lämnar oss ingen ro.

”Ni är redan ansade” säger Jesus, ”bli kvar i mig […] bli kvar i min kärlek.”
Det är som när elden och regnet gör allting nytt.
Vi vaknar ur en dvala och blir påminda om att vi hör ihop. I en harmoni. En enda mänsklighet. I en värld full av liv.

”En värld full av liv” spelas.
Under mellanspelet läser jag utdrag ur Korinthierbrevet:

”Också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga. […]
[N]är Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg.
Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.
Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.