Detta är vår Gud (fokus
på korset). Ingen annan Gud har sår!
Vi frestas idag att snegla mot påsknattens ljus, men sanningen är att Gud är här – i mörkret, i rädslan, i smärtan, i sorgen, i förtvivlan, i svagheten, i döden.
När Gud tar mänsklig
gestalt och vandrar på jorden överträffas inte våra förväntningar. I stället
omförhandlas de.Vi frestas idag att snegla mot påsknattens ljus, men sanningen är att Gud är här – i mörkret, i rädslan, i smärtan, i sorgen, i förtvivlan, i svagheten, i döden.
Den Gud som manifesteras i Jesus är nämligen allt annat än den starka och kraftfulla, tydligt konungsliga överhet vi gärna vill tillskriva Gud – alltings Skapare – ursprung och mål.
Det är paradoxernas Gud.
En Gud som hungrar och törstar, en Gud som blir sviken och ifrågasatt, en Gud som blir slagen och piskad, bespottad och hånad, som blöder och lider, som hänger med huvudet. En Gud. Som dör.
Eller som Jesaja profeterar: En som man vänder sig bort ifrån.
Gud kunde inte vara tydligare än så: Bland de svagaste, mest bespottade, hjälplösa och föraktade människor i denna värld är Gud en. ”Allt vad ni har gjort för dessa minsta” säger ju Jesus ”det har ni gjort mot mig”.
Jag försöker tänka på dem nu – de vars liv Gud i sitt eget väsen delar. Alla de människor vi föraktar, dem som vi vänder oss bort ifrån. De, vars utseende inte passar in i vår trångsynthet, alla de obekväma sanningssägarna, missbrukare, bråkmakare.
Jag vill tänka på den som är övergiven av alla – människor utan trygghetssystem – socialt eller ekonomiskt nätverk, de som faller ”mellan stolarna”, alla som är ”någon annans problem”.
Jag vill tänka på dem som är utan värde i våra ögon – invandraren, tiggaren, missbrukaren, barnet, 87-åringen med demens, utan anhöriga.
Jag vill tänka på alla de människor som kan komma att passa in på Jesajas beskrivning. För DÄR ÄR GUD.
Den människan manifesterar något gudomligt.
Det vi, lite slarvigt, kallar svaghet hos andra människor är inte svagt på det sätt vi tänker.
Varje människas svaghet är ett lidande för Gud.
Varje svältande barn är ett piskrapp på Jesu rygg.
Varje omänskliggjord tiggare är en törnetagg i hans panna.
varje övergiven själ – om det så är av samhället, vänner eller familj – är en spik i hans hand.
Det är vår – mänsklighetens gemensamma skuld de bär på. Och detta är den skuld som Jesus bär på korset.
Varje sk ”svaghet” är i själva verket vår – mänsklighetens gemensamma misslyckande.
Sådan kärlek har Gud till oss, och precis som barnets liv föds fram under smärta visar Gud sin omsorg, sin sorg på korset: naken, blottad, svag. Död.
Där hänger Jesus.
Där hänger våra misslyckanden.
Där hänger vår bristande förmåga att värna om livet – vårt eget, andras och skapelsens.
Där hänger vår Gud.
Ingen annan Gud har sår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar