söndag 30 mars 2014

En kroppslig Gud

Predikan på midfastosöndagen, årg. 3 – "Livets bröd", 2014-03-30



"Jag kan inte!"
Har du sagt så någon gång? Jag vet inte hur många gånger jag har använt den frasen, inte minst som barn. Ibland är det mest ett konstaterande typ "jag besitter inte kunskapen att utföra den här uppgiften", men alltför ofta tror jag att vi egentligen menar "Jag ger upp".
Men det borde betyda: "...så jag får försöka igen och igen och igen".

För det finns ju inget annat sätt att lära sig någonting i livet än att pröva sig fram, att öva och försöka igen och igen och igen. Det gäller konsten att spela ett instrument, bemästra en idrottsgren, och den grundläggande konsten att lära sig sitta, stå, krypa och gå. "Övning ger färdighet" sa alltid mina gymnastiktränare, när jag och mina lagkamrater missnöjt utropade "jag kan inte! det går inte!"

Vi behöver utrustning, absolut. Vi behöver teorier, absolut! Om jag ska lära mig cykla behöver jag både en cykel och förstå hur jag ska gå till väga för att föra cykeln framåt. Men hur mycket jag än läser om konsten att cykla kommer jag aldrig att klara det förrän jag har satt min kropp på den där cykeln, lyft upp fötterna på pedalerna och provat mig fram.

Jag kan inte spela piano. Men jag både har ett piano och vet hur man gör.
Förra veckan var det ju pianofestival här i Tumba kyrka och våra fantastiska musiker erbjöd pianolektioner. Gunnar drillade mig i en halvtimma. Jag fick öva på det fantastiska och mycket svåra stycket "Ha den äran idag!".
Jag har inga problem att läsa noter och jag vet hur man bygger ett ackord och jag visste precis vart jag skulle sätta fingrarna och jag vet ju hur det ska låta, ändå hade jag fortfarande problem en halvtimma senare. "Ha den … Äran i … DAG!" Det är ännu inte musik. Det är toner, ja, kanske man kan säga melodi och det är ackord. Men ingen rytm och inte ännu musik. Jag kan inte spela piano, för jag har inte ännu den kunskapen i min kropp.

Vi är ju inte bara hjärnor, vi människor. Vi är kroppar. Och allt vi gör, gör vi med hela vårt jag.
Kristendomen är ju en väldigt kroppslig religion, vår Gud är en mycket kroppslig Gud. Gud möter oss kroppsligen: föds som ett litet människobarn, Gud hungrar och törstar, Gud dör med sin kropp på ett kors, Gud uppstår. Gud möter oss och kommer våra kroppar nära i dopet och i nattvarden.
Och vi möter Gud med våra kroppar. Vår bön är mer än ord – vi sitter och står, knäfaller, lyfter våra händer, knäpper dem, korstecknar oss, vandrar mot altaret och ljusbäraren, tar varandra i hand med orden "Herrens frid". Vår bön är mer än ord. För "Ordet blev kött".

Jesus talar ju väldigt mycket om det där köttet i vår evangelietext idag. Det är nästan så man ryggar tillbaka för allt tal om att äta hans kött och dricka hans blod. Och när lärjungarna också börjar skruva på sig och tvista sinsemellan om vad han kan mena så förstärker han bara det hela – ni måste äta mig och dricka mig! (När man läser den här texten kan man verkligen förstå att de första kristna ibland anklagades för att utöva kannibalism).

Men det här talet har en tydlig koppling till nattvarden och är en tydlig markering (eller egentligen en dubbel markering:
– i nattvarden är verkligen Kristus närvarande.
– Det är viktigt att det verkligen sker ett ätande och ett drickande.
Varför då?
Jo, för at Gud är livets Gud, den levande Guden, som ger oss liv. Och våra liv är mer än intellektet. Vi är kroppar och vi gör inte alltid det vi säger, men vi gör det vi gör och med våra kroppar förmedlar vi också våra ord. ("SKRIK INTE!!!")

När jag prästvigdes blev jag "Verbi Divini minister" – Det gudomliga Ordets tjänare. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag än står och predikar om att ge bröd åt dem som är hungriga om varken jag eller någon som hör mina ord använder våra kroppar till att också göra det. Ordet blir gudomligt först när det också blir kött. Och predikar jag evangeliet om och om igen kanske det till slut också landar i kroppen. Då kanske till slut tro, lära och liv blir ett som biskopen sa åt oss nyvigda att sträva efter.

Gud har alltid mött sitt folk kroppsligen och därigenom gett dem liv och befrielse. Gud delade havet så att Guds folk gick torrskodda igenom när de flydde från fångenskapen i Egypten. Gud lät bröd falla från himlen så att de åt sig mätta när de sedan vandrade vilse i öknen i 40 år.

Jesus ordval när han kallar sig själv för livets bröd är ingen tillfällighet. Han har redan gjort tydliga kroppsliga anspråk på att vara ett med den Gud som ledde sitt folk genom hav och öken. Han har just mättat flera tusen människor med bara några bröd och fiskar och han har vandrat över ett stormigt vatten oskadd. Nu står han och sätter ord på det han redan har predikat med sin kropp: "Jag är livets bröd". Han säger inte att han har brödet, utan att han själv är det.
Genom honom får vi liv – evigt liv, fysiskt liv. Gud vet att ord ibland övergår vårt förstånd och ibland inte räcker till. Gud delar våra liv. "Ordet blev kött och bodde ibland oss" står det i Johannesevangeliets prolog. Men detta "ibland" kan lika gärna översättas med ett "inom oss" och ska kanske läsas just i den dubbla bemärkelsen.

Därför möter Gud oss kroppsligen, i bön, i dopet, i nattvarden. Därför äter vi Kristus, smakar och sväljer, tar emot Gud med våra kroppar, i våra kroppar. Det är något som går djupare än teoretisk kunskap. För Gud vill inte prata med oss, Gud vill leva med oss och genom oss, och finns i varje andetag.

Gud i oss – vi i Gud.

Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar