Kärlek är sårbarhet

Predikan på Fastlagssöndagen, årg. 3 - "Kärlekens väg", 2014-03-02
Höga v 8:6-7

2 Kor 5:14-21

Mark 10:32-45

 

Vi människor är så sårbara. Och det är något av det värsta vi vet. Vi tycker inte om att visa vår svaghet, vi vill ogärna visa mer känslor än nödvändigt. Vi går sällan "all in" i relationer. Vad är det vi är så rädda för egentligen?

"En dunkel örtagård jag vet vars port jag ofta nalkas.
Den lockar med sin enslighet, när kvällen börjar svalkas.
Där inne dväljs min bäste vän, men jag vid porten dröjer än."

Så går första versen på en av mina absoluta favoritpsalmer.

Vår sårbarhet. Den förlamar oss. Den hindrar oss från att gå in genom den där porten. Tänk om jag inte får tillbaka vad jag ger.
Tänk om den jag älskar inte älskar mig tillbaka.
Tänk om allt mitt engagemang inte blir besvarat.
Tänk om allt jobb och all energi jag lägger ner inte ger den utgång jag önskar.
Tänk om…
Ja, fyll i det du själv brukar sätta upp som hinder för att gå in helhjärtat för något, det som hindrar dig från att, som Jesus sa: "älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Och din nästa som dig själv". Vad hindrar dig från att gå in genom den där porten?

Att älska helhjärtat kräver att man är trygg. Kärlek kräver mod. Det vet alla som har provat. Att älska är att visa sin sårbarhet, att vara sårbar, att öppna hela sitt jag. Det var ju det Gud gjorde i Jesus (bre ut armarna). På korset. Sårbart. Naket. Smärtsamt. Utgivande. Och det ger människorna liv.

Nu menar jag förstås inte att du och jag ska dö för mänskligheten. Det har ju Jesus gjort och det räcker. I en av fastans psalmer sjunger vi "Så som Jesu smärta var, aldrig någons varit har… Så som Jesu kärlek var, aldrig någons varit har". Vi kommer aldrig att kunna mäta oss med Guds kärlek.

Men det kristna kärleksbudskapet är tydligt och okomplicerat:

Den som vill vara störst bland er ska vara den andres tjänare.

Älska varandra.

Älska era fiender. Be för dem som förföljer er.

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni också göra för dem.

Du ska älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Och din nästa som dig själv.

Kärlek är inte en känsla. Det är en kraft, det är en livshållning, ett förhållningssätt. Under prästutbildningen fick jag höra: "Du behöver inte tycka om alla människor, men du måste älska dem". Alltså, kärlek är inte att tycka om. Kärlek är att tjäna.
Jesus själv visar ju både ilska, besvikelse och avsky för en hel del av de människor han möter, men också för dem dör han.

Kärlek! – ibland säger vi ordet och tänker på rosa fluff, att segla på moln, eller något annat idylliskt tillstånd. Kärlek!

Då hör jag Jesu ord eka, svaret på Jakobs och Johannes fråga om platserna till höger och vänster. "Ni vet inte vad ni ber om". Jag hör den trötta förälderns svar till ungdomen som längtar efter det där mysiga familjelivet – "Du vet inte vad du ber om. Vänta du bara". Kärlek – du vet inte vad som väntar. Det är inte alltid rosa fluff. Kärlekens väg är ansvar, sårbarhet, smärta och besvikelse.

Lärjungarna väntade sig världslig makt och en tron, men Jesus räddar människans innersta på ett kors med rövare till höger och vänster, som också får plats i hans rike. Vid hans fötter hans egna avrättare, som också de får plats i hans rike.

Vi går snart in i fastan. På onsdag firar vi askonsdagsmässa här och inleder fastetiden tillsammans med bön och nattvard.
40 dagars förberedelsetid inför påskens fest. 40 dagars övning i att vandra kärlekens väg. Också Jesus övade och prövades i 40 dagar innan han gick ut i sin offentliga verksamhet. Vi gör det varje år.
40 dagars övning och prövning.

Fastan är en tid att avstå från överflöd. Avstå från det som står i vägen för kärlekens väg. Avstå från det vi kallar "vårt eget", trots att vi i sann mening inte äger någonting. En tid att försiktigt skala av i vårt liv, för att få syn på det som verkligen är viktigt.

Fastan är en tid för rannsakan. En tid att meditera över vägen vi vandrar. En tid för att nalkas den där örtagården och rannsaka sitt inre med frågan – vad längtar mitt hjärta och min själ efter? Hur ser min örtagård ut? Vad hindrar mig från att gå genom porten?

Fastan är en tid att umgås med Gud. Att öva sig i bön. Att fördjupa sin relation till Gud.
Att be är att våga vara sårbar, det är att öppna sig för Gud och därigenom också för sig själv. Tillsammans med Gud söker vi kärlekens väg. Tillsammans med Gud söker vi modet och viljan att gå den.

Stark som döden är kärleken! Läste vi i Höga visan idag. Den som vandrat kärlekens väg, den som vågat vara sårbar har sällan ångrat sig. Vad vore kärleken utan smärtan och sårbarheten?

Att vandra kärlekens väg är svårt. Men vi gör det tillsammans. Att våga vara sårbar kräver mod och att man är trygg. En församlings uppgift är att stötta varandra på den vägen.

När vi träffades i gudstjänstgruppen för 10 dagar sen och samtalade om texterna så rörde sig samtalet mycket kring det här. Att i kärleken måste man vara sårbar, men att det då finns en verklig kraft i kärleken. Och att för att kunna älska vår omvärld måste vi känna oss trygga och känna oss älskade.

Vi kom då att tänka på en psalm som ända sen den skrevs på 70-talet ligger högst upp på topplistan bland ungdomars psalmval. Därför att den behövs. Därför att de behöver höra orden i den om de någonsin ska våga gå kärlekens väg:

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Det finns allt för många som vill tala om att du bör vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.

Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja, eller nej.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Låt oss be…
"Herre, visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den"