Låt inte kampen skrämma oss!

Predikan på andra söndagen i fastan, årgång 1 - "Den kämpande tron", 2015-03-011 mos 32:22-31
2 Kor 6:1-10
Matt 15:21-28

 

Det är kamp och mera kamp som möter oss i texterna idag. Att vara troende är inte alltid en dans på rosor. Livet är inte bara glädje och trevligheter för att vi har en tro, något som vi ibland kan höra människor utanför kyrkan säga om oss – att vår tro är en flykt. Men våra föregångare, som vi möter idag – Jakob, Paulus och den kanaaneiska kvinnan – vittnar om att trons väg ibland rent av är en kamp.

Jakob brottas med Gud och har bestämt sig för att inte släppa taget utan en välsignelse. Han vill inte gå ut ur kampen tomhänt, det ska minsann vara värt det. Och när han lämnar kampen bakom sig är han förändrad till både kropp och själ: Han haltar nu för resten av livet men han är också välsignad. Och han har fått ett nytt namn, en ny identitet.

Precis som Jakob går vi ur våra kamper både haltande och välsignade och med ny identitet. Kamperna formar oss, ger oss kanske rent av insikt om oss själva och trygghet i vilka vi är. Men vi kommer också alltid att bära sår efter kampen. Kanske syns inte våra sår så tydligt som Jakobs, men i vissa situationer – stunder som väcker minnen av den kamp vi varit med om – kommer vi kanske att känna att vi haltar fram (jag tänker exemplevis på sorgens svåra kamp, där födelsedagar eller andra händelser som påminner oss om den vi har förlorat får oss att krampa till en stund).

Paulus beskriver hur han kämpar mot världen. Med Gud och sin tro på sin sida möter han motgångar både till kropp och själ. Han upplever sig ”misskänd”, han blir inte lyssnad till och han är ”nära döden”.  Han står mitt i denna kamp när han skriver till de kristna i Korinth.

Jag tror många kristna i Sverige kan känna igen sig i Paulus känsla av att vara ifrågasatt och ”misskänd”. En hel del ungdomar vittnar om hur deras tro ifrågasätts av kamrater. Det är lätt att vifta bort troende som hopplösa ”lyckojägare” som flyr vardagen och rädslan för döden genom tro på något övernaturligt och de dödas uppståndelse. Som kaxig ungdom brukade jag själv ställa motfrågor så fort jag blev ifrågasatt. Frågan ”Hur kan du tro på Gud?” mötte jag med ”Hur kan du inte tro på Gud” osv.
Trons liv är ju inte en dans på rosor. Ibland innebär den rent av motstånd, ja en kamp med världen.

Så kommer vi till den kanaaneiska kvinnan. Hon kämpar med Jesus (och hans lärjungar). Precis som Jakob är hon fast besluten om att inte lämna kampen tomhänt, vilket hon ju inte heller gör.
Hon tillhör inte judarna, tillber inte deras Gud, firar inte deras högtider. Ändå vänder hon sig till Jesus med sin bön. Fast besluten om att han ska rädda hennes dotter från alla plågor.
Det är så häftigt med den här texten, för det är hela tiden den här kvinnan som för berättelsen framåt, det är hon som agerar.
Hon ropar så att lärjungarna störs.
Hon faller ner framför Jesus så att han måste bemöta henne.
Hon tjatar, ja rent av diskuterar med vass tunga och vinner också diskussionen.
Förstår ni storheten i detta – att vinna en ord-fajt med Jesus?
Hon går från kampen välsignad.

Kamp och mera kamp.
Brottning med Gud, motstånd, klagorop och tjatande bön.
Bilder för hur ett troende liv kan se ut, hur det ofta är – en kamp. Kamp med Gud, med världen, och en tjatande klagobön. Svara! Välsigna mig!

I våra stunder av kamp kan vi hämta tröst hos våra föregångare i Bibelns olika böcker. Också de utstod kamp. Livet var inte en dans på rosor för någon av dem. Kampen är en del av det troende livet, ja en del av livet.
Vi kommer ur kampen, med välsignelse från Gud. Men vi får räkna med att vara påverkade av kampen resten av livet, formade av den. Den blir en del av vår identitet.

Men låt oss inte skrämmas av den. Gud är där. Alltid. I allt. Och Gud kämpar med oss.