Om vi förstod vad som ger oss fred...

Predikan på första söndagen i advent, årgång 3 - "Ett nådens år", 2014-11-30
Sak 9:9-10
Rom 13:11-14
Matt 21:1-9


Hosianna!
Visst är det inte riktigt advent förrän vi har fått stämma in i de där hosianna-ropen!
Vi har ingen aning om vem den där Hosianna är, eller vänta nu, är det en person eller? Är det ens ett ord? Vad är det vi sjunger egentligen?
En av de mest kända psalmerna och ingen har en aning om vad det är vi sjunger. Skulle kunna vara vad som helst ju.
Jag tänker förstås berätta svaret, så vi slipper gå i okunnighetens land resten av adventstiden.
Hosianna är hebreiska – det är den förtrycktes bön i nöd till Gud och betyder kort och gott ”Hjälp!” eller ”Rädda!”
Vi hittar det här utropet i Ps 118: ”Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn!”
Hosianna-ropen kom att användas flitigt under lövhyddehögtiden och blev så småningom mera av ett hyllningsrop. Ungefär som vårt ”Leve!” Men i grunden är det ett rop i nöden efter hjälp.
Sen har vi ju också den vackra Sakarja-texten, som Gustavo läste för oss och som kören sjöng för oss, som citeras i evangelietexten och pekar på att Jesus är den där hjälpen – fredens kung, som nu rider in i Jerusalem, den heliga staden.
Fred, ja!
Jerusalem och fred. Det är kanske fler än jag som har svårt att koppla ihop de två orden, särskilt just nu.
I somras besökte vi – anställda i Botkyrka församling och några av våra förtroendevalda. Som jag såg fram emot den resan, att få komma till den heliga staden och jag hade gjort mig föreställningar om hur det skulle vara att komma dit och fy en sån där ”Det var här det hände”-känsla.
Vi kom dit, men känslan uteblev.
Vi gick in i staden, men känslan svämmade inte över mig.
Vi kom till västra muren – det som finns kvar av tempelmuren och där bad vi. ”Här ber människor för fred” sa vår Guide.
Jag krånglade mig fram, la handen på den varma muren. Jag stod axel mot axel med en ung kvinna som hade sin ena hand på muren och med den andra höll hon skriften framför ansiktet. Gungande mot muren och under gråt reciterade hon skriften. Hon grät!
Därför att där på tempelberget, där Herrens tempel borde stå, där står istället 2 moskéer.
En bit bort står en menorah (sjuarmad ljusstake) och väntar på att ställas in i det återuppbyggda templet. ”Må det ske skyndsamt och inom våra dagar”.
Är det verkligen att be för fred? Det är att sörja något som inte längre är, men är det att be för fred? Verkligen?
2 dagar senare, när vi gick ner för Olivberget med Jerusalem framför oss stannar vi på en plats där Jesus, enligt traditionen ska ha stannat och gråtit över den heliga staden. ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig.”(Luk 19:42)
Tänk att Jesus med de orden sagda och med den sorgen i hjärtat ändå tågar in i staden under feststämning. Att han tillåter Hosianna-ropen att flöda fram, låter lovsången stiga och tågar in under sång och glädje.
In i staden som bara dagar senare kommer att tömma hans kropp på liv.

Gud låter ingen slippa undan fredens konung.

För verkligheten är att inte ens den heliga staden, där Guds eget tempel står förstår vad fred är.

 Hosianna!
Hjälp!
Tåga in också hos oss.
Tåga in i våra hjärtan och i hjärtan hos våra politiker och beslutsfattare.
Tåga in till fattig och rik, flykting och hemlös,
till journalister och filmskapare.
Till bloggare och predikant.
Till ungdom och till kyrktant (det rimmar ju det här).

Erbjud oss alla en ny chans, år efter år,
en ny chans till fred, så kanske vi till slut förstår.
Kom på åsna eller häst,
det som passar dig bäst.
Kanske du helt enkelt går.
Oavsett: Hosianna! Ge oss ett nådens år! Amen.